I 36 år har riksdagsvakten Jarmo väntat på den här dagen
Äntligen har Sveriges första kvinnliga statsminister blivit vald.
Jarmo Rahikainen, som har sett regeringschefer komma och gå sedan Palme, huttrar i kylan och säger att det är en historisk dag.
– Det här är sannerligen någonting att berätta om för barnbarnen.
Rahikainen, ja det är samma efternamn som en av karaktärerna i Väinö Linnas "Okänd Soldat" bär, har arbetat som vakt i riksdagen sedan december 1985.
Året då Tage Erlander avled, centerpartisten Karin Söder blev Sveriges första kvinnliga partiledare för ett riksdagsparti och någon upptäckte att Sverige och San Marino glömt att sluta fred efter Napoleonkrigen i början på 1800-talet.
Han är 65 år nu och hoppas kunna arbeta i två år till. Minst.
– Det är världens roligaste arbete. Ingen dag är den andra lik.
Han är varmt klädd. Men så är han också posterad utanför Riksdagens entré för att se till att alla som kommer in har giltiga skäl till besök.
Längre ner på Riksgatan står en äldre kvinna med två skyltar. ”Pandemilagen är ett grundlagsbrott”. ”Nej till globalism”.
Några frusna turister som möjligen kommer från Japan ser förvirrade ut och en skränig gymnasieklass larmar och gör sig till.
Det är en dag för stora och för mindre politiska händelser.
Två timmar före voteringen ska exempelvis inrikesminister Mikael Damberg presentera en nyhet och de arma pressnissarna sliter förtvivlat med lockrop och löften för att få journalisterna att släpa sig till justitiedepartementet.
Det går så där. TV 4 och Aftonbladet är på plats. TT på länk.
Polisen ska få nya verktyg i gränsnära områden. Det är säkerligen bra. Utredare har varit justitierådet Stefan Reimer, en klok man.
Inrikesministern har sin mörka kostym. En symbolisk dag till ära. Men randiga strumpor? Knappast statsmannamässigt.
– Hur går det mot Elfsborg i kväll? frågar jag AIK:aren Damberg när dragningen är över och det är dags för allmän frågestund.
– Det är bra att Djurgården inte höll för trycket och förlorade i går. Mindre roligt att Malmö lyckades vinna.
En kort promenad från departementet har Jarmo Rahikainen gått av sitt 30-minuterspass i kylan och sitter inne i riksdagsentréns vaktkur.
Han är född i Helsingfors och kom med familjen till Övertorneå på 70-talet. Pappa hade fått jobb som lärare.
Men nu bor han sedan länge i Trångsund och tar elcykel in till jobbet. 35 minuter tar det.
Livet har sina toppar och dalar och tyngst under de 36 åren i riksdagen har morden på Olof Palme och Anna Lindh varit.
– Palme såg jag bara en gång. Men Lindh träffade jag ofta. Trevlig och glad.
Endast åtta personer har arbetat längre tid i riksdagen än vad Jarmo har. Han skrattar och säger att han står på ”dinosauriernas lista”.
Utanför kammaren trängs reportrar och fotografer. Klockan närmar sig 13. Annie Lööf, hon som har en vågmästarroll hon vägrar att utnyttja, kommer upp för rulltrappan.
Mikrofoner sticks fram, centerledaren håller hov.
När Magdalena Andersson några minuter senare passerar är mediefolket för upptaget med att intervjua diverse perifera figurer för att lägga märke till det.
Så slår klockan 13, plenisalen fylls, talmannen slår klubban i bordet, dags för ”Prövning av förslag om statsminister”.
– Sverige behöver en regering, förklarar socialdemokraten Annelie Karlsson i ett ögonblick av imponerande politisk klarsyn.
Partiledare avlöser varandra och maler långtråkigt om att rösta rött eller gult och 40 minuter senare är det äntligen dags.
Det krävs 175 nej-röster för att fälla förslaget. Det blir 173. En mindre än förväntat. En liberal som inte vill samarbeta med Åkesson har struntat i partilinjen.
Glastaket krossas för andra gången på mindre än en vecka.
Den här gången lyckas Sverige undvika att skämma ut sig internationellt.
Inget parti som först röstar fram en statsminister och sedan avgår ur regeringen. Ingen statsminister som tillträder och begär sig entledigad inom sju timmar.
Ingen tår fälls den här gången. Andersson börjar väl bli van.
Presskonferens, en halvtimme försenad, regeringschefen ser glad ut. Vilket hon ju onekligen har anledning att göra.
Statsministern fyrar av sin vanliga trio: kontrollen över välfärden ska återtas, takten i klimatomställningen måste öka och det grova våldet ska trängas tillbaka.
Hon parerar rutinerat och vältaligt reportrarnas frågor på svenska och engelska, en halvtimme senare är allt över och dagens huvudperson piper iväg.
Jarmo Rahikainen, vakten, är av åsikten att det var på tiden att den här dagen till slut kom.
– Alla våra nordiska grannländer har haft kvinnliga regeringschefer, det är märkligt att vi är så sena.
Han står ute igen. Ytterligare en halvtimme i tre minusgrader.
Än är det inte riktigt mörkt. Kanske skymmer det trots allt lite senare i Magdalena Anderssons Sverige.
