Totalitära stater älskar förvaringsstraff
Utred förvaringsstraff, ropar Moderaterna.
Högern tycks ha glömt att det var en borgerlig regering som på goda grunder avskaffade denna påföljd.
Sverigedemokraternas inträde i riksdagen år 2010 har bland mycket annat inneburit att en ny kriminalpolitisk tradition vuxit fram.
Ritualen inleds med att Jimmie Åkesson eller någon av hans partikamrater lägger fram ett förslag som övriga politiska partier antingen suckar och grymtar över eller negligerar helt.
Vi har vid detta lag lärt oss att dessa piruetter inte betyder ett dugg, då antingen Moderaterna eller Socialdemokraterna, de två partier som avgör detta politikområdes utveckling, förr eller senare stjäl utspelet och låtsas som att det är deras eget.
Terrorresor, tvåtredjedelsfrigivning, anonyma vittnen, borttagen mängdrabatt, kronvittnen...listan kan göras lång.
Nu har turen kommit till ett så kallat förvaringsstraff. Vissa brottslingar ska kunna hållas inlåsta på obestämd tid.
En påföljd som Sverigedemokraterna har idisslat sedan Eldkvarn brann och som moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forsell plockade upp härom dagen.
Tanken är att en domstol som dömer till förvaring ska kunna ange en kortaste och en längsta tid som personen ska sitta inlåst.
När minimitiden har löpt ut kan den dömde begära prövning hos domstol om att släppas fri. Vid avslag fortsätter förvaringen.
Tanken är onekligen frestande. Då och då uppmärksammas hopplösa individer som vi inte vet hur vi ska hantera.
Det kan vara en gryningspyroman. Eller ett notoriskt rattfyllo som efter 17 fängelsedomar kör ihjäl en medmänniska. Eller en sexualbrottsling som gång på gång förgriper sig på barn.
Men det finns ett problem med en sådan ordning. Som exempelvis att vi inte vet vilka som kommer att återfalla. Träffsäkerheten vid bedömningar av detta slag är utredd och befunnen vara låg.
Det skulle med andra ord vara gissningar som avgör vem som ska hållas inburad och vem som ska släppas fri.
Jo, jag vet, det är omodernt med rättssäkerhet, men någon form av miniminivå bör vi väl ändå hålla oss med?
En tänkbar invändning mot mina synpunkter är att vi redan har ett liknande system. När livstids fängelse omvandlas till tidsbestämt straff görs en bedömning av risk för återfall.
Det är emellertid en invändning som bortser från att livstidsfångarna är dömda till att sitta inlåsta resten av sitt liv.
Att hålla dem inburade är med andra ord i grund och botten en konsekvensens av brottet de har begått och således oproblematiskt.
Ett frihetsberövande som bara pågår och pågår av ingen annan orsak än att en människa kanske kommer att begå ett brott är en helt annan sak.
Det är ett avsteg från den grundläggande principen att straff ska avse brott som har begåtts, inte framtida eventuella gärningar.
Ingenting jag skriver här är nytt eller originellt. Argumenten jag anför är de som användes då förvaring som straff avskaffades i Sverige.
Internering, som det hette, var under åren 1927–1981 en påföljd inom straffrätten. Den avskaffades av den borgerliga regering som leddes av Thorbjörn Fälldin.
En av anledningarna till slopandet var att straffet visade sig vara orättvist. Folk med pengar eller högre utbildning släpptes tidigare än fattiga eller hemlösa.
Men det står naturligtvis riksdagen fritt att införa förvaring om den vill det. Lockelsen är begriplig.
Inte minst totalitära stater vet ju hur fiffigt det är att låsa in människor av preventiva skäl.