”Samhället tjänar pengar när hemlösa dör tidigare”

Trender kommer och går – alkoholister, knarkare och tokiga består

Senast jag var här satt jag på verandan mellan Stefan, Luleboxaren kallad, och Lennart, en otroligt skrynklig finne med kalt huvud. Jag satt i ett moln för bägge rökte oavbrutet fast Lennart sa att han hade skurit ner från två och ett halvt paket om dagen till ett och ett halvt.

Han hade varit golvläggare och supit bort allt och nu satt han på verandan på Rysseviken och längtade någon annanstans. Rysseviken är ett så kallat lågtröskelboende som bereder plats för dem som annars skulle hamna på gatan. Alkoholister, knarkare, skogstokiga personer – ofta alltihop samtidigt.

Lennart längtade efter ett eget boende. Så man kan ta en öl utan att någon lägger sig i. Han drog djupa och hetsiga halsbloss. För ett år sedan kom han till ett äldreboende och där dog han.

Så kan det gå.

Det konstiga är att när jag nämner Lennart för Stefan, Luleboxaren kallad, minns han honom inte. Lennart? Vilken Lennart?

Så kan det också gå, med minnet när man har supit ett långt liv. Ändå tycker Stefan att han är på topp för han har fyllt 65 och får pension.

Han var på torken uppe i Kramfors i fyra månader men längtade hem och hemma är Rysseviken för honom.

Stefan säger att han är smartare än alla andra, jag har hört honom säga det flera gånger tidigare. Han är så smart att han kom över öl i Kramfors också så det blev inte så mycket tork för hans del. Men han tål inte så mycket längre, max fyra öl åt gången.

Så kan det också gå när man supit ett helt liv.

Han är glad även om fysiken krånglar. Han har fått hörapparater i bägge öronen men tappade den högra när han drog upp luvan på tröjan. Det var i Västerhaninge förra veckan. Han märkte inte att hörapparaten var borta förrän han kom tillbaka till Rysseviken och inte hörde vad folk sa, vad fan säger du! sa han, vad fan säger du!

Vad gjorde du i Västerhaninge, frågar jag.

Vad tror du en alkis gör? säger Stefan.

Högerarmen krånglar också, han kan bara lyfta den till brösthöjd och den smärtar hela tiden. Han snubblade när han skulle in till Bolaget i Västerhaninge och bröt två ben i axeln. En polispatrull ryckte ut och en av poliserna sa, är du redan full Stefan, och han svarade, nej för fan, jag är ju väg i n till Bolaget.

Jag hörde att Lena är död, säger jag.

Lena, Lena, vem är det? säger Stefan.

Hon dog för ett år sedan, ropar Tigern som sitter och äter en sen lunch vid det enda bordet på altanen. Fast hon var ingen riktig kvinna. Hon var en hen. Hon hade varit maskinist på båtar.

Tigern har stuckit från ett HVB-hem i Katrineholm där kravet är att man ska vara nykter och ha en ordentlig och detaljerad plan för framtiden.

Framtid, vilken framtid.

Båtar? Vilka båtar? säger Stefan.

Trender kommer och går men alkoholister, knarkare och tokiga består.

Wästfelt äger Rysseviken och är ganska dyster.

Lena som hade varit en man gick upp tidigt på morgnarna för att sminka sig och göra sig i ordning, i ottan gick hon upp för att vårda sitt nya liv, stor och grov var hon, men ändå kvinnlig. Hon skulle operera kranskärlen men sedan kom coviden och operationen sköts upp.

Hon låg stel som en pinne i sängen en morgon när Leif Wästfelt gick in för att kolla hur det stod till.

Wästfelt äger Rysseviken och är ganska dyster dessa dagar. Verksamheten hänger på gärsgårn. När jag var här senast, i oktober 2019, hade Rysseviken 40 boende. Nu är de 20.

Kommunerna tar tillbaka de boende för att sänka kostnaderna, säger Wästfelt. De sparar pengar på att använda egen personal och egna fastigheter. Det är en trend. Och så är det lättare att skriva ut dem. Många hamnar på gatan.

Trender kommer och går men alkoholister, knarkare och tokiga består.

Har du sett hur det är på Centralen inne i Stockholm, säger Wästfelt. Hemlösa överallt. Jag var där för några veckor sedan med min fru. Vi skulle dricka kaffe. En hemlös tog av sig strumporna och herregud vad det stank, jag tänkte att jag skulle försöka vänja mig men det gick inte att sitta kvar.

Jo, jag var där nyss också, säger jag, och det var hemlösa vid varenda sittgrupp. Jag tänkte på det. Jag råkade sätta mig bakom en men stod heller inte ut med lukten.

Wästfelt sitter på altanen bredvid matsalen och dricker kaffe, en lång och gänglig man med grått skägg och långt grått hår samlat i hästsvans.

Jag funderar på meningen med livet, säger han. Vad gör jag om jag inte arbetar här? Jag tror att den här typen av hem snart är borta. Man är inte beredd att betala för människor som bor så här. Man tror inte att beroende är en sjukdom. Jag tar 750 per dygn och boende. Tro mig, det är inte dyrt. Tigern bor gratis nu sedan han stack från Katrineholm. Jag får reda ut det senare.

En man som heter Rikard ställer sig nedanför verandan. Kolla, Leffe! ropar han.

 Han håller upp en lie med skaft tillverkat av en smal stam som han hämtat i skogen.

Jag har slipat den! Vass som fan! Säg till om du behöver rakning!

Vad bra, säger Wästfelt.

Rikard fortsätter med lien bort mot skogskanten där någon hällt ut havregryn till rådjuren och vildsvinen. Möjligen ska han gå uppför de tre trappstegen som han anlagt till en liten plätt på en kulle eller snarare upphöjning i marken, kanske ska han röja lite där.

Det blir billigare för kommunerna att ta hem dem och sedan skriva ut dem, säger Wästfelt. Om inte vi hade funnits hade samhället sparat pengar för de boende hade dött tidigare. Samhället tjänar pengar på att de dör tidigare.

Möjligen beror hans tungsinne på alla som dött på sistone. De är besvärliga, tokiga och notoriskt opålitliga men de är ändå en gemenskap.

Bagarn som började med amfetamin redan 1962 och som sa att knarket förändrade hans liv till det bättre hade kroppen full av cancer och dog.

Sedan dog Bagarns son som också bodde här, i en stuga uppe i skogen. Han blev 55 år.

Matte, kocken, dog för några dagar sedan. Wästfelt körde hans tjej och en annan till sjukhuset och satt och höll hans hand. Mattes tjej var naturligtvis förtvivlad och uppriven och den andra tjejen var helknall.

Mulle Mek dog 2020 i covid, han hade erbjudits vaccin men svarade dra åt helvete. Det var jävligt konstigt, säger Wästfelt, för rädd för sprutor var ju Börje inte.

Och Eddy dog i duschen för några dagar sedan. Eddy hade tagit hand om hunden åt N. som bor i en av stugorna bortåt Handlar’n, stugorna är sista stationen innan de kommer till Rysseviken. När inte Eddy visade sig gick det rykten om att han hade stuckit med N:s hund, varför han nu skulle göra det. Det snackas otroligt mycket på Rysseviken. Framåt eftermiddagen gick Wästfelt in i Eddys rum och där låg han i duschen och varmvattnet skvalade, det var ångade och varmt som i en bastu och hunden pep ut som en raket.

Det var en foxterrier, Wästfelt minns inte vad den hette.

Alla djur var förtjusta i Eddy.

Wästfelt är nedstämd också därför att bolaget som driver Rysseviken ska likvideras. Jag lämnade inte in deklarationen, jag har klantat till det så fruktansvärt, jag har nog varit lite deprimerad, säger han.

Borta i skogsbrynet svär Rikard för skaftet till lien går sönder.

Men det finns solskenshistorier också. Helena har bott på Rysseviken sedan hon blev vräkt från sin lägenhet 2012. Jag tappade allt, det var något mycket personligt som hände, säger hon.

Hon är 49 år och sjukpensionär och hjälper till i köket, gör sallader, kvällsmackor, dukar fram, torkar av. Hon har haft skuldsanering och i november förra året blev hon skuldfri.

Och den 24 april fick hon en egen lägenhet i Brandbergen. Hon lyser upp när hon nämner datumet, 24 april började ett nytt liv.

M i n nyckel, m i n dörr, m i n a väggar. J a g bestämmer, säger Helena.

Stefan sitter kvar ute på terrassen på framsidan och röker. Hans före detta sambo flyter omkring, hon har ingenstans att bo, kommunen vill inte betala för henne på Rysseviken. Hon lever på gatan, ibland sover hon hos en alkoholist i Jordbro.

Jag ska rädda henne, säger Stefan. På mitt sätt. Kärleksfullt ska jag hjälpa henne framåt.