SD dumpade halva sin politiska vision i Tidöavtalet
Det är en positiv överraskning att Sverigedemokraterna vek ner sig i några stora frågor i det så kallade Tidöavtalet med regeringspartierna.
Att det bland olyckskorpar, till vilka jag själv hörde, som fruktat att SD skulle gå mycket längre i sin maktutövning, larmades om att ”SD fick igenom allt” beror på de negativa förväntningarna. Att Jimmie Åkesson håller med beror på taktik.
Faktum är att SD dumpade halva sin politiska vision i förhandlingarna, trots sitt övertag. Det är gåtfullt.
Men SD fick andra halvan sitt program upphöjt till regeringspolitik, vilket är illa nog. I all synnerhet som avtalet stipulerar att SD skall inrätta en kontrollfunktion i form av ett kommissariat i regeringsbyggnaden där alla större beslut måste läggas fram för godkännande. Det gör, som liberalen Per Svensson i DN påpekade, Jimmie Åkesson till styrelseordförande i det bolag där Ulf Kristersson är vd.
En mer komisk än illavarslande passage i avtalet är den som förbjuder kritik eller fräcka synpunkter på Jimmie som person, till och med från folkpartiliberaler. Partiernas medlemmar åläggs nämligen plikt att ”tala respektfullt om varandras centrala företrädare”, det vill säga Jimmie. För det kan ju inte gälla klimatförnekarna, antisemiterna, islamhatarna och Putins anhängare bland SD:s partigängare i allmänhet.
När det gäller den halva av SD:s ideologiska program som man dock fick igenom i avtalet är de överenskomna reformerna lika långtgående som olyckskorparna, inklusive mej, fruktade.
Sverige skall ta tydliga marschsteg mot utopin om etnisk rensning. ”Gängmedlemmar” skall straffas dubbelt. Alla förstår vad som menas med ”gängmedlemmar”. Det betyder icke-vita gängmedlemmar.
I vissa områden skall icke-vita få visiteras, avlyssnas eller husrannsakas när som helst och utan konkret brottsmisstanke. Alla förstår vad som menas med vissa områden.
”Återvandring” skall organiseras i statens regi, utvisning skall kunna genomföras också till länder som Turkiet, just nu särskilt Turkiet får man väl förutsätta.
Extra krydda på den läckerbiten är återupplivandet av en lösdriverilag med ursprung i tidigt 1800-tal. Vi skall nämligen kunna infånga och utvisa personer som kan misstänkas för ”bristande vandel”, med den gamla lösdriverilagens ordval. Det betyder personer som inte begått brott men uppför sig i strid mot gällande god smak.
Härvidlag åsyftas naturligtvis inte vita SD-politiker, trots att de ingår i Sveriges mest brottsbelastade minoritet. Det är icke-vita som den nya lösdriverilagen syftar på, eller vissa rumäner eller romer, i vad mån SD räknar dem som vita.
Tidöavtalet räknar upp en rad oönskade beteenden som inte nödvändigtvis är brottsliga, men som till dels skulle ha kunnat tillskrivas 70-talets hippies. Uppräkningen slutar med att det räcker med ”otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet”. Det betyder egentligen vad som helst. Men som alla förstår siktar formuleringen på icke-vita människor som den sverigedemokratiska nätpöbeln tycker illa om.
Till detta lilla axplock kommer förstås hela batteriet av väntade begränsningar och åtstramningar i invandringspolitiken, liksom införandet av en allmän angiveriskyldighet bland offentliganställda.
Så långt fick alltså SD igenom allt de önskade sig i kampen för ett rasrenare Sverige. Det var det som var deras hjärtefråga. När det gäller allt som rör avdelningen ”hårdare straff” är de ju helt överens med de två demokratiska högerpartierna.
Men de vek alltså ner sig nästan helt när det gäller den andra halvan av sin ideologiska vision, kampen för en renare kultur. De krävde inga förändringar av sitt ständiga hatobjekt public service. Det var högst oväntat. Men samtidigt skrattretande hur Johan Pehrson (L), partiledaren som talar som om han har munnen full av varmkorv, slog sig för bröstet för att han skickligt skulle ha förhandlat fram den eftergiften från SD. Musen som röt?
I stället nöjde sig SD med att kräva en förteckning av äktsvensk, nordisk, eventuellt vikingagermansk godkänd kultur. En så kallad kanon.
Det blir kul. Det är redan kul, eftersom också Ebba Busch (KD) är ivrig anhängare av kanon för statligt rekommenderad bildning och god smak. Hon som vad gäller kultur är mest känd för att hon inte kunde identifiera August Strindberg och Selma Lagerlöf.
Men kulturen är mer central för SD än vad såna som Ebba Busch tycks inse. Som deras chefsideolog Mattias Karlsson uttrycker det: ”Politiken ligger nedströms kulturen”.
Spännande att se blir alltså vad SD:arna vill ha med i rikets kanon till folkets vägledning. Vit maktmusik, vikingarock, Esaias Tegnér, Erik Gustaf Geijer och författaren Jimmie Åkesson? Och vad vill Ebba? Kan jag inte ens fantisera om.
Lycka till med era kanonlistor, får man väl säga. Det kommer att bli underhållande men misslyckas.
Att SD i längden skulle låta sådant som public service och oberoende domstolar komma undan är dock svårt att tro. För SD, liksom för den överväldigande icke-bruna majoriteten i Sverige, är alltså det ”paradigm” som den aningslöse statsministern Ulf Kristersson redan skryter om uppskjutet till efter nästa val. Någon annan förklaring till att SD gav upp kulturkampen den här gången kan jag inte se.
För övrigt anser jag att…
…en färglös räddhågsen typ som Tobias Billström blev utrikesminister i stället för sin motsats Carl Bildt beror på behovet av Natofjäsk för den turkiske, ja ni vet vad, Erdogan. Billström intygade omedelbart efter utnämningen att Turkiet är demokratiskt.
…högerkillen Arpi i SvD skriver att ”demokratin stärks av Sverigedemokraternas ökade väljarstöd och inflytande över politiken” förvånar inte. Det instäms i den borgerliga pressen av andra högerkillar. Är de rädda att bli arbetslösa i framtiden?