”Du är svensk, jag förstår – ni är ju så civiliserade i era lösningar”

– Det borde vara olagligt att använda sin biltuta mer än tre gånger om året, säger en kompis när han dimper ner några minuter försenad till vår lunch i Paris, efter att ha krigat sig fram på moped i trafikkaoset.

Han är född och uppvuxen här och strejker är, som för de flesta fransmän, ett återkommande inslag i vardagen. Men de senaste veckorna har varit exceptionella också för sjunde generationens luttrade parisare.

 

En fransk storstrejk är ändå en folksport som alla bör uppleva någon gång i livet
Demonstranter i Paris. ”En fransk storstrejk är ändå en folksport som alla bör uppleva någon gång i livet”, skriver Johanna Frändén.

Generalstrejken mot pensionsreformen är den mest omfattande sedan 1995 och är nu inne på sin tredje vecka. Ett nytt normaltillstånd råder i huvudstaden och vet man inte vad det gäller ser det faktiskt ganska mysigt ut. Trottoarerna är överfulla av fotgängare. Biltrafiken kryper fram. Det är folkligt och frustrerande på samma gång.

Ett par veckor har gått nu och fräschören från de första dagarna har lagt sig en aning. Men att överleva en fransk storstrejk är ändå en folksport som alla bör uppleva någon gång i livet.

Dagen då det bryter ut påminner om snöstormarna i Sverige, de där få lyckliga dagarna som landsortsunge då skolbussen aldrig kom fram. Nyheterna domineras av bilder på människor som inte kan ta sig till jobbet eller skolan. Människor trängs på överfulla bussar och svär över sakernas tillstånd, men nästan ingen verkar arg på riktigt. Strejktillvaron är en sorts urban hinderbana man tvingas ta sig igenom. Samtidigt har en känsla av nationell samvaro infunnit sig. Varje hissfärd har ett givet samtalsämne som isbrytare. Det pratas nästan bara om en sak kring kaffeautomaten. Kanske är arbetsmarknadskonflikterna Frankrikes motsvarighet till Melodifestivalveckorna i det svenska februarislasket. Frågan är om rätt låt vinner till slut.

 

President Emmanuel Macron fick fira jul utan att ha träffat någon överenskommelse med fackföreningarna. Strategin tycks vara att trötta ut motståndaren. Det pågår en sorts avancerad stirrtävling där den som viker med blicken först förlorar. Stridsviljan hos fackföreningarna är av allt att döma fortsatt hög också över helgerna. För att slippa få opinionen mot sig satte det nationella tågbolaget in sina ledsagare, den tågpersonal som hjälper barn som reser ensamma ombord, i tjänst lagom till julhelgen.

Det milda decemberparis har förvandlats till en urban djungel där bara den som förfogar över de smartaste fortskaffningsmedlen kommer fram i någorlunda tid. Plötsligt är de utskällda elsparkcyklarna – Voi, på svenska, trottinette på franska – extrem hårdvaluta på de parisiska boulevarderna. Kvarteren i centrum ser ut som nya frisksportzoner. Det påminner om Stockholms innerstad, fast med lägre frekvens av funktionsmaterial och airbaghjälmar. Cykelolyckorna har mångdubblats sedan början av december.

Utanför operan iscensätter ett fyrtiotal av ballerinorna, ytterligare en yrkesgrupp som berörs av pensionsreformen, Svansjön i en spontan protestaktion, iklädda vita tyllkjolar och tjocka tröjor.

 

En kväll på väg hem står jag och väntar på en buss, men ger upp efter en stund och vinkar in en taxi. Chauffören suckar över bilköerna, över fackföreningarna, men allra mest över regeringen.

– De sitter och dricker champagne som om inget hänt. Det är orättvist att vanligt folk ska drabbas så här. Vi borde gå på politikerna direkt i stället.

– Mm, hummar jag lite förstrött, eftersom situationen kräver det.

– Vi borde kapa deras strömtillförsel! Stänga av vattnet i deras hus! Ockupera deras trappuppgångar. Vi borde göra livet surt för dem, säger min chaufför och jag kontrar med någon oerhört resonabel invändning mest för konversationens skull.

– Du är svensk, jag förstår. Ni är ju så civiliserade i era lösningar, muttrar han.
Jag anar ett litet leende i backspegeln.