Gråskalan mellan liv och död är det värsta

Mellan 65 och 70 lever jag som i en ficka av inbillat riskfri pensionärstillvaro

”I stället för det allsvenska spelprogrammet styrs nu min kalender av vårblommornas ankomst”, skriver Britta Svensson.

Det är inte helt fel att fylla 65. Jag slipper dagens besvärliga arbetsliv, men är inte riktigt i riskgrupp än.

Det känns som ett guldläge – där man kan förlora allt på en sekund.

Jag hade inga stora planer för mitt liv som pensionär. Jag hade tänkt mig mycket umgänge med barnbarnen, gott om tid att följa favoritlaget i fotboll och fler resor till Västsverige för att hälsa på mamma på äldreboendet, gå på Göteborgsoperan och träffa vänner.

Så sveptes allt det bort.

Nu har jag i stället träff med en tussilago. Hon lyser solgul på en sandig slänt, omgiven av tusentals systrar.

 

Någon påstår att man räddar ett liv var åttonde minut man är i karantän, och det vore ju verkligen fantastiskt om det var sant.

 

Men jag har varit i karantän sedan 9 mars enbart av egoistiska skäl. Jag bestämde tidigt att covid-19 inte är en sjukdom jag vill ha. Jag är beredd att gå till extrema ytterligheter för att slippa.

Det är därför jag planerar en dags umgänge med ett gäng gullvivor.

I stället för det allsvenska spelprogrammet styrs nu min kalender av vårblommornas ankomst. Det var snärjigt ett tag för att inte missa blåsipporna. De överraskar ju alltid.

Efter att de tacklat av går det i ett. Jag gör mackor på rågkakor med Billingeost och skivad tomat, tar med mig i bilen och kör till dagens blomsterträff.

Jag är tacksam för att brödet bakas och osten ystas. Jag bryr mig inte längre om att jag en gång beslutat att mackorna inte är bra för mitt kolesterolvärde.

Varje dag är jag tacksam för att jag lever.

 

Jag följer sjuksköterskan Charlotte Wikholms dagbok i Aftonbladet. Hon jobbar på Södersjukhuset i Stockholm, där jag fött båda mina barn, och där jag tillbringade en fasansfull natt på akuten för några år sen. Mitt sjukhus. Jag vill aldrig dit igen.

”De är så sjuka. Det är knappt fattbart hur dåliga de är”, skriver Charlotte Wikholm om de ganska unga patienter hon har hand om. På andra avdelningar ligger hennes kolleger.

Hon skriver: ”Vem är det som har bestämt att just dödsmåttet är rätt sätt att jämföra på? Som om det inte fanns en gråskala mellan liv och död som heter lidande”.

Det är den bästa mening någon skrivit om coronahelvetet. Gråskalan mellan liv och död som heter lidande är precis vad jag inte vill uppleva.

Jag går i ett hav av vitsippor och väjer två meter åt sidan när jag möter andra vandrare.

 

April är den grymmaste månaden, skrev Nobelpristagaren T S Eliot för snart 100 år sen, i ett diktverk som heter Det öde landet. ”Vem kunde trott att döden gjort till stoft så många?”.

 

I den grymma april slår backsipporna ut i den förtorkade marken. Det är ett mirakel varje gång. Om jag kan rädda ett liv genom att hålla mig till vårblommorna som enda sällskap så gör jag det. Om jag kan rädda mig själv.

Det är ingen uppoffring. Det är ett paradis. Mellan 65 och 70 lever jag som i en ficka av inbillat riskfri pensionärstillvaro. Som kan ta slut i samma sekund som någon passerar och hostar åt mitt håll.


Sådant jag är tacksam för

  • Jag är tacksam för att Ulf Lundell har börjat blogga igen. Han umgås med fåglar. ”Allt med fåglar för mej, är vackert. Ni kanske inte bryr er, men: det vilda som kommer nära är ändå som ett slags svar på vilka vi en gång var, och är nu”, skriver han på bloggen.
  • Jag är tacksam för att Stefan på Bilia i Saltsjö-Boo sålde en så bra bil till mig, och för att bensinstationerna är öppna och fungerar. Bil är det enda färdmedel jag använder mig av nu, det känns tryggt att vara ensam med gamla hits på bilradion.
  • Jag är tacksam för att Martin Dahlin var så fantastisk för 26 år sen. Jag sitter fortfarande trollbunden när han gör sina otroliga mål mot Kamerun och Ryssland i fotbolls-VM 1994 som går i repris på SVT.