Längtan har blivit saknad – efter lera, strand och hud
Någonting svävar förbi i bröstet. Rispar till lite, på insidan.
Som en påminnelse om hur den här känslan är annorlunda. Det är inte nostalgi med en längtan jag känner, det är nostalgi med en saknad.
Två skilda saker.
Har ni tänkt på hur lera doftar? Hur jord och grus och vår liksom tränger upp från marken, omöjlig att undvika. Hur den alltid funnits där, i alla tider, i alla sammanhang. Efter regn eller månader av vintermörker.
Och allt jag kan tänka på är festivaler och fotbollscuper och hur det känns att borsta bort stelnad jord från knäskålarna.
Eller, jag tänker kanske inte på hur det känns, så som jag tänker på hur det kändes. För är det inte lite så vi lever nu? Med minnet av något som var.
För det är sommar snart och den ser ut att komma utan allt det där. För andra och för mig. Utan festivaler och fotbollscuper och jord på knäskålarna. Min 15-åriga bonussyster, målvaktstalang och rastlös, säger att allt hon längtat efter och kämpat för är borta nu.
Så i stället rispar det till, på insidan.
Som att fjärilsvingarna skaver. Som att de inte längre får plats eller hör hemma eller kan breda ut sig. Som att världen de vill ut i är fel. För liten för att leva i. För begränsad. Och den är ju det, också. Den är allt det där.
Den känns ju faktiskt fel.
Har ni tänkt på hur huden känns, när den är alldeles varm?
Den känns fortfarande varm ibland, i solen som hör till doften av lera när våren är på väg att hända.
Men jag tänker på solkräm, salt och sand. Jag tänker på det och hur det känns att ligga nära någon. På handdukar eller solbäddar eller soffor eller filtar, det spelar ingen roll.
Och jag blev så arg, häromdagen. På FaceTime.
På själva funktionen och det sägs att det är en hårfin skillnad mellan hat och kärlek och den hårfina lilla gränsen sprängdes ordentligt, kan jag säga. Jag har alltid älskat FaceTime, men nu hatar jag det.
Jag är trött på att se min familj i en rektangel. Trött på att se halva ansikten och grodperspektiv och att försöka vara nära när man egentligen är så jävla långt borta.
Att längta efter närhet är inget nytt. Kroppen är gjord för att vara fysiskt nära. Studier och experter och forskare säger alla samma sak. Vi behöver det. Vi mår bra av det. Mår bättre av det.
Men jag längtar inte bara längre.
Jag saknar det.
Någon skriver hur ett barn i lekparken vänder sig om och säger till sin pappa: ”Jag blir så glad när måsarna skriker, för då känns det som att allt är normalt igen”.
Har vi någonsin längtat efter måsarnas skrik förut?
Kanske gör man bara det i samband med en saknad efter en annan tid. Där vi annars så ofta bryter oss lös vill vi tillbaka till det alldeles, alldeles vanliga.
Till lera. Till fotboll och festivaler och jord på knäskålar. Till strand och solkräm och hud mot hud.
Till närhet.
Till en tid där längtans vingar flyger lätt i bröstet igen.