Hur blev sambon min chef?
Mosar ner ett tomt mjölkpaket i en sedan länge knytmogen soppåse. Så länge ingenting reser sig över hinkens horisont lever duellen om vem som ska knyta påsen och ställa ut den i hallen. Den här påsen kommer hon få knyta med strumpstickor. Men mjölkpaketet får plötsligt liv och vecklas ut som en ovanligt sorglig Transformers-leksak. Jag har förlorat igen.
Det är ingen stor sak att knyta påsen men som småbarnsförälder behöver man de små delsegrarna. Mest för att stå ut med att ständigt förlora de avgörande slagen. Eftersom det lågintensiva kriget om vem som egentligen gör mest där hemma är ett krig som båda är övertygade om att de förlorar.
Jag gör ungefär 70 procent av det oavlönade hemarbetet. Det gör sambon också. 70 procent alltså. Jamen ungefär. Om du frågar henne. Det betyder dessvärre inte att 140 procent blir gjort – det finns alltid något som fortfarande inte är gjort, i tvättkorgen eller i diskhon eller på hallgolvet – bara att någonting inte stämmer i beräkningarna. Som det sällan gör när man räknar med magen.
Efter en kritiskt laddad morgon (en sån där som leder till den för småbarnsåren återkommande tanken ska det vara så här?) ägnar jag en dag åt att räkna i stället för att skriva. Kriget måste få ett slut. Det finns dagar då vi hasar runt i lämningarna av idén om det jämställda hemmet och bara väser åt varandra. De dagarna kostar för mycket.
Jag gör tabeller över hushållsarbetet med poängsystem där olika sysslor värderades efter tidsanspråk och svårighetsgrad. Bryter ner hela vår tillvaro över ett Excel-ark och tar med mig siffrorna som faller ut till förhandlingarna.
Jag har nog aldrig varit svårare att älska än där och då, när jag gör min dragning vid köksbordet. En beskäftig mellanchef som flått mannen hon en gång föll för och nu bär hans skinn som en overall. Fingret som spelar över tabellerna och stannar på siffran 1046. Mitt OH-tal, ett begrepp jag precis har hittat på men det är i alla fall poängsumman av mitt Oavlönade Hemarbete under en vecka. Den kastar en dräpande skugga över hennes 262.
Terrorbalansen är satt ur spel och medan hon granskar skärmen med den smalaste blick som korsat vårt köksbord samlar jag mig för att framföra mina krav.
Men hon lämnar in en protest. Det är någonting som saknas i tabellerna. Någonting som är svårt att se. En börda i gasform.
Projektledarrollen.
Hon använder aldrig ordet men det är det hon menar. Hon pratar om planering. Om vem som ser till att barnens vinterkläder finns innan vintern finns. Om vem som planerar semestern innan semestern har börjat.
Att köpa en tandkrämstub eller ta med sig ett barn till BVC är enkelt mätbara sysslor, men hur mäter man överblicken, undrar hon. En inköpslista tar bara tre minuter att skriva men den kostar mer energi än tre minuters dammsugning. Någon måste ju notera att tandkrämen är på väg att ta slut och veta att ett barn har tid hos BVC i morgon. Någon måste liksom vara chef. Hon använder aldrig det ordet heller men det är det hon menar.
Hon är projektledaren, hon är chefen, hon har kalendern.
Precis som i rapporterna från motsvarande konflikt i många av mina manliga vänners (jämställda) hushåll. Det är en rollfördelning som tycks självantändas när barnen kommer och orken lämnar.
Jag protesterar. Hur skulle jag ens ha tid eller ork att undra över vad vi ska göra i morgon medan jag gör allt idag? Vi kanske kan byta ett tag, föreslår jag. Om det nu är så krävande att planera!
Men du får ju ångest av att planera, säger hon. Du har ju aldrig planerat någonting i hela ditt liv. Du vill ju inte ens att jag ska berätta vad vi ska göra i helgen för du får ont i magen av att veta… att vi ska göra någonting.
Det är sant. Och det är förödande för mitt förhandlingsläge. Bordet kantrar.
Måste tänka snabbt nu. Utan att drabbas av panik.
Men det här med att jag förväntas laga allt som går sönder här hemma och rensa avloppet under badkaret varje gång, försöker jag. JAG ÄR EN MODERN MAN, JAG KAN INGENTING. VI FÅR TURAS OM ATT MISSLYCKAS.
Ren och skär panik. Förstås.
Byter man spår är slaget över. Det vet man. Ändå slutar nästan alla konflikter med spårbyten och ibland minns man inte ens säkert vilket spår man började på.
Bara att dra sig tillbaka och knyckla ner ännu ett tomt mjölkpaket i soporna.
Stanna där. Viskar man. Som en chef.
Den oändliga historien om gruset
Spelar ingen roll vad barnen gjort under dagen, när de kommer hem är skorna fulla av grus. Undantagslöst. Det är som en lågintensiv och jättetråkig version av “Pojken med guldbyxorna”. Men det är här jag är som starkast. Dammsugningen av hallen kräver ingen planering, ingen överblick. Gruset bara är där, man ser det och man dammsuger. 5 poäng.