Sveriges första twitterminister gjorde debut
I dag gjorde Sveriges första twitterminister debut.
Paulina Brandberg, den före detta åklagaren som tog sig ton i sociala medier och som innan någon visste ordet av utsågs till statsråd, höll sin första presskonferens sedan hon satt sig i regeringen.
Platsen för framträdandet var Bella, regeringskansliets pressrum, och vid sin sida hade jämställdhetsministern Gunnar Strömmer, justitieminister.
Ämnet för dagen var ett nytt åtgärdsprogram för mäns våld mot kvinnor, som ska arbetas fram i diverse utredningar och träda i kraft 2024.
Detta våld är ett allvarligt samhällsproblem och såvitt jag kan bedöma är det en någotsånär ambitiös satsning som nu tar form.
Ett axplock:
En redan tillsatt utredning om kontaktförbud ska utökas. Förbudet ska gälla i större geografiska områden och fotboja användas oftare.
Brott med hatmotiv mot kvinnor ska kunna leda till hårdare straff.
Reglerna för villkorlig frigivning skärps och kopplas ihop med exempelvis vistelseförbud.
Jag har, inte minst med tanke på ämnets allvar, inga problem att förstå om läsare av den här kolumnen finner det ytligt och oviktigt att vinkla texten på personen Paulina Brandberg.
Till saken hör dock att det inte saknas journalister som i dag kommer att rapportera om åtgärdsprogrammet.
Till saken hör även att Brandberg är intressant som ett fenomen i tiden.
Hon blev åklagare vid 26 års ålder, fick snart jobb på Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet i Stockholm och ledde flera uppmärksammade mål om organiserad brottslighet.
För ett par år sedan, i början på 2020, kastade hon sig ut på twitter och in i den rättspolitiska samhällsdebatten.
Brandberg var nu inte den första åklagaren som gjorde det.
I flera år hade advokater härjat på twitter och i mer eller mindre uppskruvat tonläge haft arga åsikter om allt från lagars utformning till upprörande långa häktningstider, nu började motparten ta plats.
Att även åklagare gjorde sina röster hörda och påpekade andra slags brister än dem försvaret satte ljuset på vitaliserade det offentliga samtalet och gav nya perspektiv, även om vissa av dem inte var ett under av intellektuell hederlighet och artighet.
Paulina Brandberg tillhörde dock de mer rimliga i genren och hennes twittrande ledde till erbjudanden om att skriva debattartiklar i stora tidningar, inbjudningar till tv och en återkommande spalt som fristående kolumnist på Expressens ledarsida.
Snart var hon inte bara utsedd till årets svensk utan inför valet även rekryterad som affischnamn av Liberalerna, som mer än något annat riksdagsparti har fingret i luften och lyckas knyta till sig människor som gör sig bemärkta i pressen.
I liberala kretsar har det naturligtvis gnällts och suckats en del över denna snabba karriär, inte minst bland personer som gjort hundåren i kommunpolitik och efter mycket om och men promoverats till något utskott där politiken idisslas i evighet utan att nå rubriker och morgonsoffor.
Och från ingenstans kommer den där Brandberg och tar plats och syre.
Men andra är bättre skickade att moralisera över att politiker utan den traditionella bakgrunden kan nå så här långt än vad jag är.
Min egen bransch är för övrigt inte ett dugg bättre. Färgstarka personligheter från sociala medier tar numera plats i riksmedier utan att först ha tragglat på landsortstidning.
Sådan är vår tid. Inget fel i det, om någon frågar mig.
Presskonferensen var överstökad på föredömligt korta 20 minuter.
Sedan var det dags för enskilda intervjuer. Medieintresset fördelade sig hyfsat jämnt mellan de två politikerna. TV 4, TT och SR satsade på Brandberg.
Sveriges första twitterminister gjorde inte bort sig. Jag antar att det är ett betyg så gott som något.
Fotnot: Brandberg utsågs till ersättare i socialnämnden i Sollentuna 2015 och har varit medlem i L sedan dess.