Ingen sensation att kvinnan släpptes
Det är ingen sensation att kvinnan har släppts.
Att hålla sin son inlåst i 28 år vittnar om djup mänsklig tragik, men är inte nödvändigtvis brottsligt.
"Den kvinna som varit anhållen på sannolika skäl misstänkt för olaga frihetsberövande, grovt vållande till kroppsskada och grovt vållande till sjukdom är nu försatt på fri fot."
Så inleddes ett pressmeddelande från Åklagarmyndigheten som kablades ut för någon timme sedan.
Det kan framstå som anmärkningsvärt. Nästan 30 år i isolering. Svåra fysiska skador hos en människa som i dag är över 40 år och som upphörde att gå i skolan då han var tolv. De psykiska såren ska vi bara inte prata om.
Men det finns ingen anledning att få högt blodtryck över åklagare Emma Olssons beslut. Av ett par skäl.
För det första är inte misstankarna slängda i papperskorgen. Efter att mannen har förhörts har de i och för sig försvagats, men utredningen fortsätter.
Nu fortsätter polisen med att försöka reda ut omständigheter som går tillbaka till 1992, då Carl Bildt var statsminister, Bingolotto fick dispens att börja sändas trots att detta slags lotteri var förbjudet och kalla kriget tog slut. Det lär ta sin tid.
Och för det andra – varför över huvud taget hålla modern inlåst?
Ett skäl till att häkta en person är att det finns risk för fortsatt brottslighet. Den risken föreligger knappast i detta fall.
En annan anledning är att befara att den som är föremål för utredningen flyr. Ursäkta, men det skulle förvåna om en sjuttioplussare som knappt rört sig utanför hemkvarteret på länge plötsligt skulle fly till någon udda plats där inget utlämningsavtal med Sverige finns.
Återstår då utredningsskäl. Att en misstänkt vidtar åtgärder för att påverka förundersökningen. Förstör bevis, försöker påverka vittnen. Det skulle kunna vara ett skäl till att ställa kvinnan inför häktningsdomare.
I detta fall går det i och för sig att tänka sig försök att övertala sonen att inte prata med polisen eller frisera sin berättelse, men att förhindra att så sker är knappast svårt.
Lagen säger att staten, om det är möjligt, ska undvika att hålla människor inspärrade. Det är en god princip.
Och när allt kommer omkring kan polisen vara mer behjälpt av att kvinnan får den vård hon tycks behöva i stället för att låsa in henne i Kronobergshäktet.
För den som vill finns det givetvis möjlighet att nu börja muttra eller svära över slappa åklagare och undermåliga lagar.
Låt mig då få påpeka att det omvända mot att personer som misstänks för grova brott släpps är betydligt vanligare, nämligen att människor berövas sin frihet på bräcklig grund.
En del skulle nog bli förfärade om de visste hur lite som kan krävas för anhållande eller rent av häktning.
Nu kanske protester uteblir. Det finns skäl att tro att reaktionerna i vissa kretsar blivit betydligt starkare om det varit en muslimsk man som hållit sin dotter inspärrad.
Pursvenska moder och son är både sett till etnicitet och förhållandena mellan könen en annan sak.
Till sist:
Ett olaga frihetsberövande förutsätter att någon förs bort eller spärras in.
Men om nu inte mannen har en intellektuell funktionsnedsättning eller är fysiskt underlägsen sin drygt 70-åriga mamma, så borde han kunnat överge hemmet om han så önskar. Han är ju trots allt vuxen.
Brottet kräver uppsåt, vilket betyder att kvinnan måste ha förstått att sonen inte ville bo med henne och med våld eller hot om våld tvingade honom att bo kvar. ”Du går ingenstans” räcker inte.
Samma sak med övriga rubriceringar. En människa har i allmänhet ingen skyldighet att söka vård för skador eller sjukdomar.
Eventuellt går det att hävda att kvinnan deformerade sonen redan som barn och att manipulationen fortgick in i det sista.
Men det är juridik i den högre skolan som skulle kunna passera Högsta domstolen och till slut landa Strasbourg och Europadomstolen.
Den här brottsutredningen kan snart vara nedlagd. Men det innebär inte att tragedin ska begravas. Mycket är konstigt i dessa två människors sorgliga öde. Lärdomar finns rimligen att dra.