Plötsligt: Något viktigt om morden och sprängningarna

Det såg länge ut att vara ännu en av alla dessa evighetsdebatter om straffskärpningarnas välsignelse.

Men plötsligt sattes med enkla ord ett finger på vad det offentliga samtalet om morden och sprängningarna borde handla om.

Jag pratar om Aktuellt i går kväll, som dominerades av det senaste mordet och nyheten om polisens beslutade kraftsamling, en sändning jag konsumerade halvsovande och förstrött i soffan.

Det är någonting speciellt med riksmediernas förhållande till Malmö, barn skjuts ihjäl i gangsterkonflikterna även i Stockholm, men nu hade studion flugits ner till Möllevångstorget och intervjuer skedde utomhus i mörker och höstkyla och snålblåst.
 
En upprörd Jimmie Åkesson sa att måttet nu var rågat och att misstroende skulle väckas och en pressad Morgan Johansson påminde om alla straffskärpningar och polissatsningar och andra handlingskraftiga åtgärder som regeringen har initierat och genomfört de senaste åren.

De gjorde samma utspel som de redan gjort i femtioelva intervjuer under dagen .

Jaffar, 15, sköts ihjäl på Möllevångstorget.

Utspel som blir än mer meningslösa om vi ser dem i ljuset av att polisen faktiskt har de resurser och det lagstöd som behövs för att stävja den yrkeskriminella våldsspiral vi bevittnar, det som krävs är prioriteringar, lokal förankring och uthållighet och helst också politiker som inte lägger sina näsor i blöt i tid och otid.
 
Men precis då jag skulle zappa vidare dök Sigrun Sigurdsson upp i rutan. Hon är verksamhetschef vid Fryshuset i Malmö och arbetar med de pojkar vars liv tenderar att sluta tidigt i en träkista.

Denna kvinna klädde ett samhällsmisslyckande i ord som sällan får utrymme i den febriga, gälla samtiden.

Nej, det här är ingen brinnande appell för behovet av fritidsgårdar, ni behöver inte slänga er på mejlen och upplysa mig om min naivitet och att asen ska spärras in och nycklar slängas bort.

Sigurdsson pratade om nio pojkar hon har arbetat med och lärt känna. Nio pojkar som inte längre var i livet. Nio pojkar som längtade efter ett annat liv än ett som består av knarklangning och fruktan för att livet när som helst ska rinna ut i en blodpöl på trottoaren.

Alla bar de på en dröm. En dröm om ett riktigt arbete, bostad, ett fungerande liv.

Är det inte detta debatten borde handla om? Hur ska samhället bära sig åt för att fånga dessa drömmar? Hjälpa dessa ungdomar ur eländet de befinner sig i? Erbjuda alternativ?

– Vi måste bli bättre på att rekrytera. Gängen är bra på att rekrytera. Vi måste också bli det, sa Sigurdsson.

De har inte gått ut skolan, lever i utsatta områden, är exkluderade.


Sant är att polisen behöver förstärkas. Sant är att det gav frukt att fördubbla minimistraffet för den som går runt på stan med en revolver i fickan.

Sant är dessvärre även att utan vettiga livschanser och en framtid utan hopp kommer återväxten vara god på unga killar som är springpojkar åt de vuxna kriminella och som antingen blir mördade eller en dag själva fullvärdiga gangsters.

Sigrun Sigurdsson borde bjudas in till alla morgonsoffor och debattprogram. Hennes perspektiv behövs. Men jag gör mig inga illusioner om att så kommer att ske.

Brott och straff är ett viktigare politikområde än kanske någonsin tidigare. Dystert nog är dock intresset för att angripa kriminalitetens orsaker närmast obefintligt.

PODD Om skjutningarna och sprängningarna i Sverige

I nyhetspodden Aftonbladet Daily pratar vi med kriminologen Sven Granath om hur man gör för att stoppa en våldsspiral.

 
Lyssna:  iPhone  Acast  Spotify
 
Eller ⬇️ Klicka på PLAY-knappen