Sveriges äldreboenden kanske snart hör till historien
Vad ska hända med äldreboendena?
Det finns tusentals lediga platser.
Och ingen verkar vilja ha dem.
Under pandemin har vi lärt oss att de kallas säbo, i myndigheternas speciella jargong.
Särskilda boenden för äldre. Äldreboenden, säger de flesta. En del kallar dem fortfarande för ålderdomshem.
Det är de som jobbar, bor på eller har anhöriga på dessa boenden som egentligen vet någonting om dem.
I övrigt råder mycket fördomar och vanföreställningar om de här platserna.
Så fort man skriver om människor över 65 år, riskerar man att ens artikel illustreras av en bild av TT:s fotograf Pontus Lundahl, som visar en ensam gråhårig kvinna i rullstol, i en oändlig korridor, färgsatt i gult, rött och grönt.
På väggen till vänster har klockan för evigt stannat på fem i elva.
Det ser ut som på ett nytt och fint svenskt äldreboende. Men budskapet är ensamhet och misär.
Sen jag började skriva om mitt liv som pensionär för ett drygt år sen, har jag sett bilden massor med gånger, inte bara till mina texter.
När jag inför den här kolumnen kollar en artikel i Dagens Nyheter om professor Ingmar Skoog, föreståndare för Centrum för åldrande och hälsa vid Göteborgs universitet, är bilden där igen.
”De kan ju ingenting om äldre”, säger Ingmar Skoog om regeringen, oppositionen och myndigheterna.
Det gäller för många.
Det påstås ofta att det är stor skandal att det finns för få platser på säbo. Medan sanningen är att antalet platser minskar stadigt, på grund av friskare äldre och mindre efterfrågan.
Nedgången har pågått en längre tid. Bara omkring 80 000 personer bor på ett säbo, av 2,1 miljoner 65-plussare.
Pandemin har snabbat på den här processen. Och den drivs alltså inte av snåla kommuner utan av äldre som inte vill bo där.
När TT skickade ut en enkät svarade 30 procent av kommunerna att de i stor eller ganska stor utsträckning hade tomma platser på sina äldreboenden.
Bara 26 procent hade fullbelagt.
Många boende har dött i covid-19, och inte tillräckligt många har velat ha deras platser. Det kan leda till, som i Stockholm, att man blir mer generös med att bevilja äldreboende till dem över 85 år som vill bo där, men hittills inte ansetts uppfylla kraven.
Det är en bra utveckling. Ingmar Skoog tillför ett till perspektiv, när han säger att det är farligt att tro att man kan skära ner på personal. I stället finns chans för mer tid för de boende och mindre stress.
Min mormors, svärfars och mammas äldreboenden var slutstationer. De dog där. De var inte boenden i egentlig mening, utan en vårdform. En värdig och fin vårdform, som jag upplevde den, före covid-19.
Men pandemin avslöjade problemet med många äldre på en liten yta. Så kanske antalet platser på säbo kommer att fortsätta minska.
Ingen av tillfrågade experter vet egentligen vad som hänt med de äldre som plötsligt inte längre vill flytta in på äldreboendena. Hur klarar de sig?
”Det här ger helt nya perspektiv”, säger en chef i Göteborgs kommun till Ekot. Kanske är särskilda boenden för äldre något som snart hör till historien.
I bostadsbristens Sverige finns många fina lägenheter lediga på de särskilda boendena för äldre. I Malmö står 13 procent av rummen tomma. I Stockholm fanns i mars i år 483 lediga platser.
I våras gjorde Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, tillsyn vid samtliga 1700 äldreboenden i Sverige. ”Det är för stora brister, lägstanivån är för låg, även under en pandemi”, sa generaldirektör Sofia Wallström.
Det är på sin plats att också hylla några av Sveriges fina äldreboenden. Toftakärr i Simrishamns kommun, där min svärfar bodde, och mammas säbo Solgård i Marks kommun är båda i toppklass.