Finns en obehaglig konsekvens om vi väljer Nato-vägen

USA:s president Joe Biden i veckan.

 Att USA har en impopulär och virrig president med ovanan att stoppa foten i munnen är ett internationellt problem. Det är lika nödvändigt som trist att erkänna.

 

Som nu senast när han besökte Polen och inom loppet av några dagar lyckades med en trippelblamage. Först hotade han Ryssland att svara "med samma medel" om Putin fick för sig att sätta in kemiska stridsmedel i Ukraina. Han förklarade sig alltså beredd att begå krigsförbrytelser.

Han fortsatte med att i ett tal inför amerikanska Natoförband utlova att vi "snart skulle få se amerikanska trupper i Ukraina". Han utlovade alltså krig mot Ryssland.

Som final i denna uppvisning i diplomati drog han till med den omedelbart bevingade formuleringen "för Guds skull, den mannen (Putin) kan inte få bli kvar vid makten". Han ville alltså verka för en regimförändring i Ryssland. Visserligen en inställning som många av oss delar. Men ytterst osmart att säga högt om man är USA:s president.
 
 Dessa verbala grodor var till lika stor nytta för Putinregimens propagandamaskin som till förtvivlan för Bidens dementimaskin, som fick slita hårt för att förklara att presidenten inte hade sagt det han hade sagt eller åtminstone inte menat det han sagt. USA ämnade under inga omständigheter begå krigsförbrytelser med kemiska vapen. USA hade absolut inga planer på att gå in med väpnade styrkor i Ukraina och USA verkade alls inte för regimförändring i Ryssland.

Presidenten fattade alltså inte vad han sa. Enda alternativet är ju att han passade på att högst överraskande förklara Ryssland krig. Då uppstår frågan vilket som är värst av de två alternativen.

Till den som nu rutinerat hånflabbande avfärdar denna beskrivning som det gamla vanliga "USA-hatet" av vänstertyp har jag ett påpekande. Jag hämtade hela resonemanget från den nyliberale amerikanske kolumnisten Ron Paul, i flera omgångar kongressledamot för Republikanerna.
 

Klart är, oavsett vem som påpekar det, att det demokratiska partiet i USA har ett jätteproblem inför presidentvalet om två år. Allt talar för att Joe Biden skulle förlora mot Donald Trump. Och om Demokraterna i panik utser en annan presidentkandidat ser det ut som att man erkänner att man nominerat en virrpanna som passerat bäst före-datum till ämbetet som världens mäktigaste man.


 Det här problemet skyr den nu alltmer äppelkindat optimistiska kretsen av svenska Natoanhängare.
Deras starkaste argument för svensk Natoanslutning är att Putin inte skulle ha invaderat Ukraina om landet varit medlem i Nato. Följaktligen skulle Sverige kunna åtnjuta samma säkerhet genom att krypa in under Natos, det vill säga i huvudsak USA:s, kärnvapenparaply. Det finns otvivelaktig logik i det resonemanget. Förutsatt att USA:s näste president blir en demokrat.


 Eftersom det är den amerikanske presidenten som är högste befälhavare i Nato uppstår en obehaglig konsekvens om Sverige ger upp de sista resterna av rätten till en självständig utrikespolitik och underordnar sig amerikanskt befäl. Inte bara för risken att hamna i idiotiska krig, en amerikansk specialitet. Än värre om det blir den illustert vettvillige Putinvännen Donald Trump som blir USA:s näste president. Vilket ju är en lika uppenbar som överhängande katastrofrisk.
 

En enda borgerlig Natoanhängare har vågat ta ett nappatag med Trump-problemet, Olle Wästberg i Svenska Dagbladet (7 april).
 

Wästberg håller med om att faran är uppenbar, men har likväl tröst att komma med. Han påpekar, helt korrekt, att Trump är benägen att se till att USA lämnar Nato och att Trump anser att den amerikanska krigsmaktens viktigaste uppgift är att försvara gränsen mot Mexiko, alltså att kraftfullt sätta stopp för latinamerikansk invandring till USA. Samt påpekar Wästberg att Trump, liksom en majoritet inom den amerikanska opinionen, är motståndare till amerikanskt militärt engagemang utanför USA:s gränser. 

Därmed argumenterar Wästberg både emot sig själv och mot svensk Natoanslutning.
 

För låt oss säga att Ulf Kristersson (M) och de andra Natoanhängarna får som de vill. Sverige blir med i Nato någon gång efter midsommar och har därmed ställt in sig i ledet av Rysslands öppet deklarerade militära fiender. Vilket vi kan ta i vår nya trygga position under Natos och USA:s kärnvapenparaply. Finemang i två år.
Sedan svärs Donald Trump in som USA:s nye president, glad och tacksam för all hjälp han fick av Ryssland även under den här valkampanjen. Och USA lämnar Nato.
Frågan blir då om Frankrikes och Storbritanniens kärnvapenarsenal är tillräckligt avskräckande för den ryske diktatorn. Eller om Frankrike och Storbritannien verkligen vill gå i världskrig för exempelvis Sveriges och Finlands sak.

Det hela kokar ner till den nedslående slutsatsen att man knappast kan avgöra vilket som vore värst, att USA stannar i Nato. Eller att USA lämnar Nato. Om Donald Trump ånyo blir president.