Ygeman är värdelös på att slå straffar

En av grabbarna höll på att förlora livet i någon av alla dessa gänguppgörelser.

Det ska ännu dröja några minuter tills idrottsminister Anders Ygeman anländer och Johan Villingstam, tränare, eldsjäl, nämner killen som exempel på vilket lyckat integrationsprojekt fotbollen är.

Operation efter operation, skickliga läkare och god vård räddade just denne gängmedlem, i dag har han lämnat kriminaliteten och har kämpat sig till ett välbetalt arbete med tjusig titel i en stor koncern.

På väggarna i Skogås-Trångsunds klubblokal är kaffe och muffins och kakor och flaskor med vatten och Coca-Cola framställt på bordet och minuterna går och än har inte Ygeman dykt upp.

Denne minister som sin vana trogen skapade rubriker och dessutom kickade igång valrörelsen för några veckor sedan då han i en intervju om kriminalitet och segregation sa att max hälften av invånarna i utsatta områden bör ha utomnordisk bakgrund.

Det blev liv i luckan, representanter för de tre samarbetspartierna uttalade sig kritiskt, statsminister Andersson ryckte ut till försvar.

Ygeman log sitt sneda leende och ångade vidare.

Johan Villingstam öppnar en flaska vatten, det är en mycket varm sensommardag, och berättar med många och kloka ord om fotboll och integration och folkhälsa.


Han kommer från västkusten, ett jobb i banksektorn lockade honom till huvudstaden, han lägger 15-20 timmar i veckan på att träna pojkar och herrlaget.

– En gång blev jag erbjuden lön. Jag svarade att vi skulle lägga de pengarna på att behålla vår duktiga målvakt.

Han pekar ut mot planen. Säger att läget är intressant. Ovanför kullen ligger ett gammalt miljonprogram. Nere vid sjön ligger miljonvillorna. Gränserna, klasskillnaderna, är tydliga.

– Men på plan suddas gränserna ut. Ditt ursprung suddas ut.

– Integration, vad är det? Jo, det är möten. Och i fotbollen möts människor. Man lär sig att människor inte är konstiga bara för att de inte äter fläskkött.

Dörren öppnas, Ygeman med entourage väller in, händer skakas, bilder tas med mobilkameror.

Vi befinner oss i Huddinge, en invandrartät kommun, elva i Sverige över listan på flest invånare med utländsk bakgrund, 41,9 procent, motsvarande siffra i Sverige i sin helhet är 25 procent.

Vi befinner oss också i en klubblokal tillhörande en förening som ägnar en hel del tid åt integration och nattvandringar.

En minister med såväl migration som idrott i sin portfölj har med andra ord mer än en anledning att lyssna på vad dessa eldsjälar har att berätta.

Johanna Lottiger, styrelseordförande i Skogås-Trångsund FF, hälsar Ygeman välkommen, de slår sig ner vid ett stort bord, fyra representanter för klubben och några lokala politiker.

Ygeman lyssnar, nickar, ställer en och annan fråga, jo, idrotten är viktig, staten har ett ansvar.

Johan Villingstam påpekar att politikerna är som mest intresserade av idrott veckorna före ett val, ministern ler svagt, det är ett medgivande leende.


Samtalet är över på en timme. Sedan vill ministern spela fotboll. Slå straffar på unga flickor.

Det är nog lika bra att Aftonbladet är det enda mediehuset på plats.

Tempot är högt under en valrörelse. Ygeman med sällskap susar vidare. Dörrar ska knackas i Huddinge. Väljare ska övertygas.

Kvar är Johan Villingstam. Han undvek att prata om gänguppgörelser och spelare som nästan förlorat livet och släktingar till dem som har blivit mördade.

Han koncentrerade sig på vad staten kan göra för att stödja fotbollen.


Är du nöjd med mötet med ministern?

– Ja. Men det viktiga är inte att han är intresserad några veckor före valet. Det viktiga är vad han gör efter valet.

Anders Ygeman slår straffsparkar.