Vad har Sveriges medellösa gjort för ont?
Politikerna och Riksbanken gynnar ISK-miljonärerna
Har du någon gång fått känslan av att pengar mystiskt försvinner från ditt konto? Just nu finns det faktiskt visst fog för misstankarna.
I december var inflationen, mätt som konsumentprisindex KPI, 3,9 procent den högsta siffran på 30 år. Värdet på de 2 400 miljarder kronor som svenskarna har på banken (oftast till noll procents ränta) sjunker därmed rekordsnabbt.
De skenande elpriserna ligger bakom en stor del av inflationsruschen, men även kläder, transporter och vissa livsmedel har blivit dyrare.
För människor med små marginaler är det här dåliga nyheter.
Men hjälp är på väg. Fast inte till de mest utsatta.
I torsdags presenterades förslaget på hur regeringen ska plocka upp de dyra elnotorna, till en kostnad av sju miljarder. Mest, upp till 6 000 kronor för tre månader, får de med högst elförbrukning, oavsett hur mycket de betalat för elen eller storlek på hushållsbudgeten. Med andra ord: ju större bostad desto mer pengar från pappa staten.
Denna lite underliga fördelningsprofil är inte unik utan del av en trend. När fastighetsskatten slopades ersattes den av en avgift. Taket på 8 524 kronor gäller dock oberoende av bostadens värde. Ju flådigare villa, desto lägre procentuell kostnad.
Finansmannen Fredrik Lundberg, god för 60 miljarder, kommer förutom 6 000 kronor i bidrag för att värma upp sitt tusen kvadratmeter stora palats i Djursholm också betala lika mycket i skatt som ägaren av ett blygsamt radhus i Borås.
Ränteavdraget, som kostar staten 30 miljarder om året, är utformat så att de med stora lån gör de största besparingarna. Ett annat exempel är investeringssparkontot, ISK. Sparformen, som nyligen firade tio år, har under denna period sänkt den effektiva skatten för de som lever på kapitalinkomster till fyra procent jämfört med den officiella siffran 30 procent.
Visserligen sparar över tre miljoner svenskar i ISK men den rikaste tiondelen äger tre fjärdedelar av de över 1 100 miljarder som finns på dessa konton. Beräkningar från bland andra Riksrevisionen pekar på minst 160 miljarder i uteblivna skatteintäkter hittills. En kostsam statlig subvention, där den absoluta merparten tillfaller tre procent av befolkningen.
När det antyddes att det var dags att skärpa reglerna för ISK blev det ramaskri. “Häxjakt” och “gangsterfasoner” var några ord som användes i debatten. Privilegierade tår är ibland oväntat ömma.
Som om inte detta räcker har skugg-politikerna på Sveriges Riksbank de senaste tio åren gjort stora insatser för gynna de välbärgade genom minusränta och stödköp. En historisk förmögenhetsöverföring mellan grupper i samhället. Eller som Riksgäldens chef Hans Lindblad sammanfattade saken häromåret: ”Hushåll som äger bostad eller aktier har gynnats i förhållande till de som inte har några tillgångar”.
Samtidigt som det blivit billigare att äga sin bostad har hyrorna höjts betydligt mer än inflationen. Många som bor i hyresrätt lär bli kvar där.
Galopperande bostadspriser är ett effektivt sätt att stänga ute egendomslösa. Visserligen har skatten sänkts även för låginkomsttagare de senaste åren, men ned till nivån fyra procent är det förstås en bit. Människor som tjänar sitt levebröd på vanligt arbete och som inte haft möjlighet att samla på sig några tillgångar att tala om har nästan blivit ett slags persona non grata i Sverige.
Om denna grupp bara varit hälften så lättkränkt som ISK-miljonärerna hade de säkert undrat: vad är det som pågår?
