Ny terrorlag införs trots från kritik från Lagrådet
Att stödja en beväpnad frihetsrörelse som försöker införa demokrati kan komma att klassas som terrorism.
Lagrådet, en myndighet vars uppgift är att försöka förmå politikerna att plocka bort de värsta galenskaperna ur nya paragrafer innan de träder i kraft, har totalsågat den kommande lagen.
”Slutsatsen blir att förslaget inte i nuvarande skick bör läggas till grund för lagstiftning”, morrar juristerna, några av de tyngsta i landet, i ett färskt yttrande.
Statsministern lät sig dock inte bekommas av örfilen:
– De underkänner inte, de har synpunkter, förklarade Ulf Kristersson och tillade att lagen börjar gälla den 1 juni.
Men så är han också en av alla dessa politiker som har ett lika tillbakalutat förhållande till innebörden av ord som en hovrättsdomare som inte anser att ett finger långt in i snippan betyder att en penetration av könet har skett.
Vad handlar då den nya lagen om?
Regeringen vill att det ska bli straffbart att delta i en terroristorganisation, att främja, stärka eller understödja en sådan grupp.
Konkret innebär det exempelvis att ta hand om utrustning, sätta upp läger, ordna möteslokaler, laga mat eller ansvara för transporter.
Ett annat sätt att utrycka saken är att det som redan är brottsligt ska kriminaliseras ännu mer.
Sverige har redan terrorlagar till förbannelse, utöver självklarheter som att det är olagligt att mörda människor är också allt från samröre med och finansiering av terrororganisationer till uppmaning, rekrytering och resor förbjudna.
Lagrådet tvingas ägna fem av yttrandets 26 sidor åt att gå igenom alla de lagrum som redan finns.
Juristerna varnar för att de nya paragraferna är så otydliga att de kan användas mot rörelser som med vapen i hand försöker störta diktaturer.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas det svenska stödet till sydafrikanska ANC:s kamp mot sitt lands apartheidregim och vill aldrig mer höra den vedervärdiga låten ”Berg är till för att flyttas” som Tomas Ledin och Mikael Wiehe skrev 1985 och som spelades in av den svenska artisteliten för att samla in pengar till rörelsen.
Om den kommande lagen gällt då hade sångfåglarna snart varit gripna för terrorism, vilket möjligen är en smula överdrivet.
Lagrådet påminner även om FNL-rörelsen, som på 1970-talet stödde gerillan mot USA:s krigsföring i Vietnam.
I dag bor många politiska flyktingar i Sverige som stödjer liknande organisationer i sina hemländer. Ska de plötsligt klassas som att vara deltagare i en terrororganisation?
Juristerna varnar också för att dessa paragrafer kan leda till inskränkningar i tryck- och yttrandefriheten.
En journalist som wallraffar i en terrororganisation kan i efterhand ställas till svars.
Journalistisk verksamhet som syftar till att påverka människor att vilja ha frihet och demokrati kan i värsta fall bli straffbelagt.
Närmast desillusionerat börjar Lagrådet en bit in sitt yttrande spekulera i vilka brottsliga gärningar regeringen hoppas träffa med den luddiga produkten. Ett antal möjliga alternativ räknas upp.
Sedan kommer en underbar liten elakhet:
”Det är önskvärt att det klargörs vilken av dessa tankegångar som den föreslagna kriminaliseringen bygger på eller om det finns någon annan grundläggande idé bakom den”.
Jag är böjd att hålla med. Det är faktiskt bra om det finns en grundläggande idé med en lag.
Det finns dock skäl att tro att juristerna i själva verket fattar exakt vad det här handlar om.
Att göra Erdogan på bättre humör. Med lite tur åker någon kurd förr eller senare fast.
Att Säpo bara härom dagen var ute och vevade om att den terrorstämplade organisationen PKK använder Sverige för finansiering och rekrytering är givetvis ingen tillfällighet.
Vi ska samtidigt ha klart för oss att politikerna länge har drömt om de här paragraferna.
Justitieminister Morgan Johansson försökte införa dem på den tiden folk anslöt till IS.
Men det stöp på att den stred mot grundlagen. Så grundlagen skrevs om och ett val passerade och nu sitter vi här med denna usla juridik.
Om Lars Norén hade skrivit en svart fars om politikers försök att stifta lag, så hade det sannolikt sett ut ungefär så här.
Ännu en aspekt på eländet är den politiska inställningen till det viktiga Lagrådet.
I opposition älskade Gunnar Strömmer att sprida uttalanden i stil med att det ”är djupt skadligt att bortse från Lagrådets invändningar” med tydlig adress till den socialdemokratiska regering som ofta struntade totalt i myndighetens invändningar.
När Strömmer nu är justitieminister låter det annorlunda.
Lagrådet är dock bra ibland. Som när regeringen hamnar i konflikt med Dagens Nyheter om elstödet, be mig inte förklara, det bråket är bara marginellt mindre komplext än de eviga trätorna i mellanöstern, och åberopar justitierådens åsikter till stöd för sin hållning.
Eller ta Sverigedemokraterna. I valrörelsen lanserade partiet förslaget att det skulle krävas två tredjedelars majoritet i riksdagen om lagrådet ska köras över. Utmärkt!
Men nu, när Åkesson & co tillhör regeringsunderlaget, är det knäpptyst.
Att även Ardalan Shekarabi, socialdemokraternas rättspolitiske talesperson, ligger lågt beror sannolikt inte bara på att lagprodukten är ett arvegods från den förra regeringen.
Som civilminister försökte sig Shekarabi på att begränsa vinster för privata bolag i skola och omsorg.
Närmast gråtfärdigt påpekade de lagkloka att förslaget såg ut att bryta mot grundlagen. Men ministern ångade på.
Det är som att Lagrådet har fått en helt ny uppgift:
Att då och då skicka ut en bulletin som påminner oss om hur genomusla politikerna är på sitt viktigaste uppdrag, att stifta lag.