Snart vet vi om vi är ensamma
Vi står på tröskeln till en ny rymdålder. Redan om 10–15 år kan vi ha svaret på en av de två största frågor människan har ställt sig. Är vi ensamma?
Samtidigt tror många att det egentligen inte har hänt så mycket i rymden sen månlandningen 1969. Det bekymrar mig lite, att det finns människor som haft den oerhörda turen att leva just nu men inte begriper hur spännande det är.
När jag var barn visste vi inte om det över huvud taget fanns planeter kring andra stjärnor. Vi antog på goda grunder att det var så, men de enda planeter vi faktiskt kände till var de där nio i vårt eget solsystem.
Och det här är inte så länge sen, när tv-serien ”Vänner” hade premiär och Dave Grohl bildade Foo Fighters och Thomas Ravelli räddade straffen på Stanford Stadium hade vi fortfarande inte hittat en enda planet utanför vårt eget solsystem.
I dag har vi hittat nästan 2 000 bekräftade planeter där ute och närmare 5 000 observationer väntar på att bekräftas - siffror som kommer att rusa uppåt för nu vet vi att nästan alla stjärnor har planetsystem. Och att det bara i vår egen galax kan finnas upp emot 40 miljarder planeter med ungefär samma förutsättningar som vår egen att hysa liv.
Eller kanske bara en enda miljard, om man ska tro de riktigt försiktiga beräkningarna. Men en enda miljard är fortfarande en etta med nio nollor efter. 1 000 000 000. Tusen miljoner planeter. Med samma förutsättningar som vår egen att hysa liv. Tusen miljoner luckor att leta efter svaret bakom. Bara i vår egen galax.
Helst vill man åka på upptäcktsfärd förstås. Men det är ingenting som kommer att hända under din och min livstid. Den snabbaste farkost som någonsin lämnat jorden, den obemannade sonden New Horizons, nådde 83 000 kilometer i timmen (i förhållande till solen) på väg mot Pluto och i den hastigheten tar det 55 000 år att nå vår närmaste grannstjärna.
Som tur är behöver man inte åka till andra solsystem för att leta efter liv i dem. Det räcker med en ovanligt bra kikare. Men för att förstå hur ovanligt bra kikaren måste vara får vi dra lite i skalorna.
Att studera en planet lika stor som jorden i ett solsystem bara 15 ljusår härifrån - alldeles i närheten med galaktiska mått, Vintergatan spänner ändå över 100 000 ljusår - är lika svårt som att stå på jorden och studera en vindruva som ligger på månen. Förvisso en ganska stor vindruva med en diameter på 3,4 centimeter men då ska man komma ihåg att avståndet till månen är större än ögat tror - det får plats 30 jordklot mellan jorden och månen. För en mer greppbar jämförelse kan du föreställa dig att du sitter i Stockholm och försöker studera ett knott (1 millimeter) som cirklar runt en gatlykta i Perus huvudstad Lima. (Vilket naturligtvis är omöjligt eftersom jorden är rund men i övrigt är jämförelsen skalenlig och riktig.)
Ett knott i Peru.
Man blir lite modfälld när man tänker på det. Är det ens någon mening att försöka? Även om det till äventyrs skulle bo riktigt resliga livsformer på den där planeten, säg någonting i stil med en sju meter hög Argentinosaurus, så motsvarar det en 0,0000005 millimeter hög varelse som går omkring på ett knott i Peru. Bara Dr Seuss kan bygga en sån kikare.
Som tur är behöver man inte heller se livet för att hitta det. Det räcker att fånga upp ljus som passerar genom atmosfären på en planet som passerar framför sin stjärna.
Ljus bär nämligen på all möjlig information om den miljö det färdats igenom på vägen till dig. Och bryter du isär ljuset med ett prisma, kan du se vilka ämnen det har passerat på vägen. Lite som att du kan ta reda på vilka ämnen som finns i en sjö genom att plocka isär och studera en fisk som simmat i sjön.
Enkelt uttryckt: Om det finns liv (som vi definierar det) på en planet så lämnar det spår i atmosfären, så kallade biomarkörer, när det andas och fiser och bär sig åt. Så där som liv gör. Och de spåren kan du hitta genom att studera ljuset som passerat genom planetens atmosfär.
Tekniken kallas spektroskopi. Exakt hur sammansättningen av syre, ozon och metan ska se ut för att vi ska få se en presskonferens som inleds med orden ”we’re not alone!” försöker man i skrivande stund räkna ut med olika simuleringar. Det är svårt, men det där har de löst snart. Den verkliga utmaningen är att fånga upp ljuset.
Planeten är fortfarande ett knott som cirklar runt en gatlykta i Peru. Och du ska isolera ljuset som passerar genom knottets 0,08 millimeter tjocka atmosfär när det flyger framför gatlyktan - som mäter drygt 100 millimeter.
Du behöver verkligen en ovanligt bra kikare. Helst ett superteleskop. Och de är snart här. Det är det som är så spännande med att leva just nu.
I skrivande stund byggs en ny generation teleskop som får Hubble-teleskopet, mänsklighetens största bedrift hittills, att likna en teaterkikare.
På berget Cerro Armazones i Chile bygger ESO (European southern observatory) just nu ett teleskop med det aningen torra namnet European extremely large telescope (E-ELT). Det ska bli världens största teleskop för synligt och infrarött ljus med en spegeldiameter på 39 meter och en ljusupptagande yta på 978 kvadratmeter. De där siffrorna säger kanske inte så mycket men på mobiltelefonförsäljarspråk kan man säga att vi pratar om en maskin på 3 000 ton som ger 16 gånger skarpare bilder än Hubble. Kostnaden på drygt nio miljarder kronor kan låta tung men då ska man veta att ESO skrotade de ursprungliga planerna på ett teleskop med en spegeldiameter på 100 meter och det aningen underbara namnet Overwhelmingly large telescope (OWL).
E-ELT ska stå klart 2024 och kan vara tillräckligt starkt för att hitta de där biomarkörerna. Man vet inte säkert än.
Jag vill gärna kavla ut texten om de andra markbaserade vidundren, som Giant magellan telescope (GMT) och Thirty meter telescope (TMT), eller de nya rymdteleskopen Wide field infrared survey telescope (WFIRST) och James Webb space telescope (JWST), men det här börjar bli lite långt. Även med galaktiska mått mätt.
Du får helt enkelt lita på mig när jag säger att du har tur som lever just nu. Åtminstone om du har möjlighet att hålla dig levande i 10-15 år till.
Om det nu finns någonting där. Vi kanske är alldeles ensamma på vårt eget knott.