Endast ett nyval hade varit värre

Börjar du bli irriterad på oförmågan hos våra folkvalda riksdagspolitiker att komma överens?

Har du tröttnat på hur den ena efter den andra understryker att ”situationen kommer att kräva svåra kompromisser”, för att sedan – envisare än en röd, blå eller grön gris – tvärvägra att ge vika en millimeter? Då ska jag muntra upp dig med mina nedslående erfarenheter.

Jag har nämligen bott i Belgien i nästan tjugo år och Belgien är demokratiska världsmästare i att klara sig utan regering. Det tog det belgiska parlamentet 589 dagar att komma överens efter att regeringen avgått i april 2010.

 

589 dagar! För att slå det rekordet skulle det krävas att Sveriges partiledare tjatar vidare på temat: jag-kan-inte-för-han-vill-inte-och-förresten-är-vi-störst-om-man-inte-räknar-med-de-som-faktiskt-är-störst-och-det-kan-man-inte-göra-för-man-måste-räkna-den-där-som-vi-absolut-inte-vill-räkna-för-sådetså och så vidare ända fram till den 7 maj 2020.

 

Den 7 maj 2020. Var kommer du att befinna dig då? Vad kommer ha hänt i världen? Med Barsebäck? Börsen? Bromma flygplats? Arbetsförmedlingen? De ryska ubåtarna? Facebook?

Är Horace med i Let’s dance? Alexander Bard invald i Svenska Akademien? Kommer Sverige ha en regering?

 

För det var ju inte så att belgarna satsade på att slå världsrekord.

Att de som en nationellt splittrad Tårtgeneral tänkte att nu är det minsann dags att bli känd för något annat än pedofiler, terrorister och lyxchoklad.

Nej, de gjorde allt för att undvika det. Kungen avbröt minst en solsemester för att komma hem och höja ett varnande, blåblodigt finger i parlamentets riktning.

Det hölls protestmarscher, anordnades ”vägra-raka-skägget-tills-det-finns-en-regering”-kampanjer och en parlamentsledamot föreslog att han och hans kollegor skulle utsättas för en Lysistrate-inspirerad sex-blockad för att tvinga fram en överenskommelse.

Ingenting fungerade.

 

Men när det stod klart att Belgien minsann var bäst i världen på att misslyckas med att respektera demokratiska valresultat, då firades det!

I flamländska Leuven delade man ut gratis pommes frites, i franska Louvain-la-Neuve fick man gratis öl.

Och så småningom fick man också en regering utan att landet splittrats eller kungen tvingats abdikera. Så det hade kunnat vara frid och fröjd. Problemet var bara att den där VM-guldmedaljen hade en baksida.

Och den var lika enkel som katastrofal: för under hela den långa tid då det inte funnits någon regering märkte inte belgarna av någon förändring.

Byråkraterna fortsatte att sköta byråkratin, övergångsregeringen skötte de statliga utgifterna utan någon långtidsbudget (och när en större finansiell kris hotade, så avvärjde man den genom att komma överens om att strama till budgetanslagen).

Under krisperioden var tillväxten något högre än genomsnittet i EU, och arbetslösheten något lägre. Belgien klarade av att sköta ordförandeskapet i EU under ett halvår och ja, lagar stiftades.

Till en viss del kan det smidiga regerandet utan regering säkert förklaras med det decentraliserade styre som finns i Belgien (eller, som vissa experter kallar det: landets obegripligt tillkrånglade system), men sanningen är att situationen påminde ganska mycket om hur det ser ut just nu i Sverige, alltsedan Löfven avsattes för att ersättas med en mer provisorisk Löfven.

Eller med situationen i Spanien under de 10 månader som gick innan socialdemokraterna röstade fram en konservativ minoritetsregering.

Eller i Tyskland, eller i Italien… (Eller i stackars Nordirland, som inte ens får glädja sig åt ett världsrekord, eftersom de under sitt evighetslånga, regeringslösa tillstånd styrs från Parlamentet i London…)

 

Är inte då detta ett bevis på hur duktiga våra politiker är på att laga soppa utan spik? På demokratins stabilitet? Kanske. Men det hjälps inte.

För vi väljare är inte förstående och vänligt inställda.

Vi kräver resultat. Det är bättre att förlora än att lämna WO.

Om vi tror oss märka att politikers arbete inte gör någon skillnad kommer vi att fråga oss vad demokratiska val har för syfte. Och det kommer att bli allt svårare att ge ett begripligt svar.

För oss som fortfarande anser att demokratin är det statsskick som har bäst förutsättningar för att skapa ett rättvist, fredligt samhälle kan jag egentligen bara tänka mig en sak som vore värre än de här utdragna regeringsförhandlingarna och det är ett nyval.