Jeanettes sambo bör vara glad
Livstid för mord sänkt till sju års fängelse för misshandel.
Jeanettes sambo har anledning att vara lycklig över Hovrättens generösa bedömning.
Hovrätten för Nedre Norrland meddelade i dag en dom som det finns skäl att tro blir uppmärksammad, för att inte säga kraftigt kritiserad.
Det vore i så fall inte det minsta egendomligt, då mannen som var sambo med Jeanette var en synnerligen våldsam och obehaglig person och då en hel del talar för att han begick det mord som han i tingsrätten dömdes till lagens strängaste straff för.
Att Jeanette levde i ett helvete behöver vi inte tvivla på, sambon döms även för att ha misshandlat henne vid tre andra tillfällen och obduktionsutlåtandet visar att hon hade äldre skador över strängt taget hela kroppen.
Kvinnan hittades med svårt sargat huvud, brutna revben och blåmärken över hela kroppen.
Åklagaren påstod att Jeanette avled till följd av våldet mot huvudet och att det var mannen som orsakade hennes hjärnskador.
Domstolen håller med om att bevisen är fullt tillräckliga för slutsatsen att det var sambons våld som ledde till skadorna.
Att han själv saknar minnesbilder från misshandeln och därför varken erkänner eller förnekar brott spelar därvidlag och på goda grunder ingen roll.
Men sedan blir det svårare.
En vittnande expert på rättsmedicin säger för all del att skadorna på hjärnan är den troligaste dödsorsaken, men kan inte utesluta att kvinnan avled till följd av en medicin hon hade fått förskriven och som hon hade höga halter av i blodet.
Det är här det faller. Bevisribban är högt lagd för att i möjligaste mån förhindra felaktiga domar och brott ska vara bevisat bortom rimligt tvivel.
Och då en läkare säger att dosen medicin kan ha varit dödlig uppstår ett tvivel som inte är orimligt.
Men experten vittnade också om att även om förgiftningen accepteras som dödsorsak, så hade misshandeln ändå med stor sannolikhet fått värsta tänkbara utgång.
Inte heller det räcker, anser domstolen. Det finns fortfarande ett visst utrymme för överdos. Därför går det inte att döma för mord.
Till saken hör att åklagare Birgitta Fernlund hade ett alternativyrkande, synnerligen grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Det betyder att inte heller åklagaren ansåg att bevisen för mord var vattentäta. Hon tog höjd för en mildare dom.
Hovrätten går med på misshandeln, men frikänner för vållandet till döden.
Vilket i sin tur även det beror på att våldet inte bevisligen var dödsorsaken.
Därmed kan inte sambon dömas för vare sig uppsåtligen eller av oaktsamhet ha dödat Jeanette.
Det går för övrigt att konstatera att två domare var skiljaktiga. En ville döma för mord, den andre för misshandel och vållande.
Men det är också noterbart att det var nämndemännen som gjorde denna bedömning. De tre juristdomarna landar annorlunda och har dessutom visst stöd av åklagarens syn på bevismaterialet.
Denna dom innebär dock inte att tingsrättens livstidsdom för mord var felaktig.
Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap, samma material kan bedömas på olika sätt, och så måste det få vara.
Den första instansen koncentrerade sig på att misshandeln måste ha pågått länge, att kvinnan hade små möjligheter att försvara sig mot den klart starkare mannen och att hennes nedsatta hälsa inte fick honom att besinna sig.
En rimlig bedömning, om någon frågar mig. En annan förklaring till att Jeanette inte längre lever än den besinningslösa misshandeln är inte sannolik, för att uttrycka det försiktigt.
Men även om de anhörigas upprördhet över dagens dom i högsta grad är begriplig, så tycker jag inte att hovrättens slutsatser är orimliga.
Dödsorsaken var ju enligt rättsläkaren svårbedömd.
Det går dock att ha synpunkter på straffets längd. Synnerligen grov misshandel kan leda upp till tio års fängelse.
I det här fallet har våldet pågått länge. Jeanettes lidande måste ha varit fruktansvärt.
Hennes skador var enligt experten av sådant slag att de bara återfinns hos människor som antingen är döda, i koma eller djupt medvetslösa.
Dessutom hade misshandeln lett till bestående skador i form av åtminstone förlamade ben om hon varit vid liv.
Och som om det inte vore nog med allt detta döms mannen även för andra fall av våld mot kvinnan.
Det finns lika många försvårande omständigheter som det finns få förmildrande.
Om inte det högsta straffet för synnerligen grov misshandel plockas fram denna gång, vad ska då krävas?