Danskarna har alltid föraktat oss

Jonatan Unge

Det var sommar och året var 1992. 
Vid badstranden i Årsta Havsbad var själva badandet pausat och istället satt alla samlade runt en radio under hyfsad tystnad.
Så hördes från radion ljudet av en pipa blåsas och hela stranden brast ut i ett gemensamt jubel!
Gud vad dom hurrade och var glada.
Alla var på toppenhumör.
Alla.
Förutom en liten pojke som grät stora bittra tårar.

Jublet berodde på att Danmark precis vunnit EM i fotboll och pojkens tårar berodde på missunnsamhet även om han hade kallat det patriotism – vilket jag vet, eftersom den lilla ogina pojken var jag.

Den där stunden efter att matchen blåsts av är ett av min barndoms allra starkaste minne, för jag har nog aldrig känt mig så ensam.
Varför jag kände mig så ensam ska jag snart förklara – men först ett exempel till av upplevd isolation från majoriteten.

 
Samma år hade den danska tv-serien Göingehövdingen haft premiär.
I tv-serien fick man följa dom modiga, smarta och snabbkäftade snapphanarnas kamp mot Karl X Gustavs fega, pantade och trista karoliner.
I avsnitt efter avsnitt fick man följa snapphanarna när dom lurade brallorna av svenska soldater.

 
Och för varje avsnitt blev jag argare och argare.
Varje gång en snapphane gjorde bort någon stackars svensk hederlig knekt ville jag bara skrika till tv:n: ”om ni var så jävla smarta hur kommer det sig då att försvenskningen av Skåne är den mest lyckade etniska rensningen i Skandinaviens historia?”

 
Men det som verkligen drev mig till vansinne var att alla i Sverige älskade serien.
Hur kunde vi sitta och skratta åt oss själva på det viset?
Varför uppskattade vi denna taffligt gjorda och uppenbara danska propaganda?
Och varför var alla så glada över att dom vann EM?
Svaret var att detta var en tid då alla svenskar älskade danskar förutsättningslöst.
En kärlek som absolut inte var besvarad.
Tvärtom.

Dom föraktade oss och såg oss som ett gäng tråkmånsar. 
Denna obesvarade kärlek fann jag ovärdig och det var grunden till mitt hat mot danskarna. Det samt att jag, till skillnad från tydligen alla andra, inte hade glömt deras illdåd under Stockholms blodbad.
Ingen var därför lyckligare än jag när vindarna började vända.

 
Jag vet inte exakt när det var men någon gång under Danska Folkepartiets framgångar blev det för mycket för en del svenskar och dom härliga och gemytliga danskarna förvandlades delvis till ett gäng trångsynta och främlingsfientliga grisbönder.

Huruvida danskar är trångsynta och främlingsfientliga grisbönder bryr jag mig inte om – jag är bara så glad att jag inte är ensam mer!
Det är så härligt att med andra få dela åsikten om att danskar är ett gäng töntar som tror att ”hygge” är nåt speciellt.
Vad underbart det är att inte bara jag, utan att många insett att deras äckliga torra burkkakor är just äckliga och torra.

Förr blev man lynchad om man sa att deras flaggviftande var patetiskt och att dom egentligen inte ens är skandinaver utan nordtyskar, fast lata.
Danskarna kan inte ens dra andra världskriget-kortet längre – då det kommit fram att endast 16 danska soldater dog på dagen för den nazityska invasionen.

16!
Wow, vilken fight dom gav tyskarna!
16!

Det är typ lika många svenskar som blir mördade av älgar varje år.
Danskarna ser ju nuförtiden än mer ner på oss. Nu är vi inte bara torra och tråkiga utan också ett gäng av mångkulturalismen och feminismen förvandlade hanrejar, men nu är känslan av förakt i alla fall delad, och det är så mycket mer värdigt.