Kanske är det SD och S som till slut gör upp
”Det vore väldigt roligt att vara ägare av klasskampen”, sa Daniel Suhonen ironiskt 2010 när han ville varumärkesskydda ordet klasskamp.
Motsträvigt måste jag delvis ge Daniel Suhonen en poäng när han nu under lång tid varit klasskampens förkämpe och därmed gjort analysen att S har tappat den roll som den som leder klasskampen i vårt samhälle.
I dagarna läser jag en recension om den franske sociologen Didier Eribons ”Tillbaka till Reims”. Där kan man bland annat läsa att ”sedan vänstern stegvis släppt klasskampen och flyttat fokus till mittenfrågor i sitt politiska arbete har hennes identitet som arbetarklass kommit att alltmer ersättas av hennes nationella tillhörighet. Fienden är inte längre den ekonomiska elit som förstört hennes kropp utan nu är det ”främlingen”, ”invandraren” eller ”utlänningen”.
Både Suhonen och Eribon har poänger, men från olika perspektiv. Varav det ena akademiskt och det andra ett politiskt vänsterperspektiv.
Mitt perspektiv från ett liberalt borgerligt håll gör samma analys, men landar i en annan slutsats. Jag håller med båda om att vi går mot en tid där två stora delar av samhället kommer betrakta Sverige och världen ur sina egna perspektiv, till skillnad mot tidigare där många hade en gemensam världsbild och fakta att förhålla sig till. Suhonen väljer att kalla det klasskamp. Jag kallar det ett innanför- och utanförperspektiv.
De människor i storstadsregionerna som röstar på något av de vänsterorienterade alternativen, och som styr socialdemokratin i dag, har misslyckats med deras mest grundläggande uppgift: att se hela Sverige samtidigt. Deras perspektiv grundar sig i deras egen livssituation; bostadsrättsinnehavare, universitetsutbildade och boende i storstaden. Om de hade flyttat blickarna mot Värmland hade de sett ett helt annat Sverige, perspektivet utanför Stockholm är annorlunda – och människor där drar andra slutsatser.
Det är nog ingen slump att den enda hen-förskolan, det vill säga könsneutrala förskolan, finns just i centrala Stockholm. Den ligger inte i Bengtsfors eller Årjäng. När socialdemokratin öppnar möjligheten för att utreda frågan om att införa ett tredje juridiskt kön undrar väljarna i Flen varför förskolan öppnar så sent på morgonen. Jag menar inte att den ena frågan är viktigare än den andra, jag vill bara belysa just skillnaden i perspektiven.
Detta har smittat av sig till de flesta delar av vårt samhälle. Det som Eribon beskriver blev resultatet när Socialdemokraterna började ledas och framför allt formas av en identitetsvänster som lever borgerliga liv i en liberal miljö.
Så vem är det då som tagit över innanför- och utanförperspektiven eller om vi nu vill kalla det klasskampen? Ja, det kan ni säkert själva lista ut – nämligen SD – det parti i dag som har tagit över fanan från S om att få in dessa människors perspektiv. Den socialdemokratiska ledningen är alltför homogen sedan länge.
I Almedalen sade SD:s partisekreterare Richard Jomshof att ”målet är att ta över Socialdemokraternas roll i svensk politik. De har gjort sitt. Detta är vår tid”. Att ingen reflekterat över det faktum att SD och den gamla socialdemokratin på många sätt är lika och att de bär på samma metod i retoriken, är egentligen märkligt men också farligt. Och vem vet – är det kanske SD och S som till slut gör upp? De om några slåss ju egentligen delvis om samma väljare.
En del kallar Suhonen för kontroversiell men jag knäpper mina händer och hoppas till min gud att någon socialdemokrat lyssnar på just Suhonen. Eller åtminstone läser något av Eribon.