”Vanligt folk” vågar ha makaronipudding i lunchlådan
”Vanligt folk.” Vilka är det? Finns de ens?
Bra fråga! Och svår, inser jag när jag lyssnar på dokumentären Vanligt folk, som sänds på Sveriges radio. Journalisten Mia Blomgren pratar med ett dussintal män och kvinnor som avslappnade och stolta säger att de är ”vanligt folk”. Det är det bästa radiosnack man kan lyssna på just nu.
Enligt SCB är genomsnittssvensken en man som heter Lars Andersson och arbetar på lager. Han bor i tätort, är ensamstående med barn och tjänar 31 000 kronor i månaden (i verkligheten tjänar en lagerarbetare betydligt sämre än så). Sedan blir det mer komplicerat, eftersom alla har något eget som inte faller inom statistiken. Förutom det självklara att alla människor är unika etc.
Vanligt folk är de som har jobb, hem och familj, säger någon. I så fall är vanligt folk alla och ingen. Då finns det ingen anledning att begreppet ens existerar, och seglar upp som något slags politiskt diffust muller underifrån.
Vanligt folk kan ha makaronipudding i lunchlådan, säger en man som gjort en klassresa från enkla förhållanden till lärare. Det kan inte medelklassen, för den lider av ”borgarångest”; den ständiga rädslan att vara och tycka fel. Så den kluttar ner resterna av en quinoasallad istället.
Vanligt folk kan umgås oavsett partifärg, säger civilingenjören Sima. En vänskap diskvalificeras inte av att man har olika uppfattningar i en sakfråga. Bor man i ett litet samhälle måste man hjälpas åt, man har inte råd att vara utan varandra.
Alla som Mia Blomgren talar med tycks överens om en sak: Vanligt folk ser inte ner på kroppsarbetare. Vanligt folk har upplevt arrogansen från dem som anser sig vara lite mer. Dem med ärvda pengar eller dem som pluggat länge på universitet. Kanske framför allt den senare gruppen.
Jag är vanligt folk, jag är en typisk arbetare, säger Bosse. ”Jag har betyg som en stryktipsrad: etta, etta, kryss, tvåa, tvåa, kryss.” Han stavar som en kratta, men har ändå vågat mejla Mia Blomgren efter att tidigare ha hört hennes radioserier Akademikerjävlar och De kallar oss white trash. Bosse är varm på rösten, men jag tänker på min pappa, hur förbannad han kunde bli när någon försökte göra sig själv ”märkvärdig”. (Min pappa hette Leif Andersson. Han var metallarbetare, bodde i tätort och var ensamstående med barn.)
Det finns ett enormt behov att säga att man tillhör vanligt folk. Kanske beror det på att individualismen och valfriheten står en upp i halsen. Man ska vara så jävla speciell idag, ha en tydlig identitet, en nisch, en profil som ger en många lajks på sociala medier – men om man inte vill det? Vanligt folk gör sig inte originellare än de är, skrattar en kvinna i programmet. Hon jobbar vid järnvägen och tillägger att det är ”jättehärligt” att bara få vara en helt vanlig människa.
Jag pratar med mina medelklassvänner och journalistkollegor om begreppet ”vanligt folk” och märker en irritation eller en vag känsla av att de känner sig exkluderade. För vem vill egentligen inte tillhöra ”vanligt folk” eller åtminstone ha access till den gruppen? Mellan tummen och pekfinger utgör ju de trots allt majoriteten av alla människor.
Vanligt folk är inget nedsättande begrepp. Det har inget lidande eller harmset över sig som det teoretiskt lite knöliga ”klass” och det saknar det exklusivt mytiska, allt oftare unket nationalistiska som finns i ordet ”folk”. Det är en stilla motkraft till de senaste trettio årens klass- och folkförakt.
”Vanligt folk är de som finns i tystnaden”, säger någon. Meningen dröjer sig kvar som ljudet efter slaget mot en stämgaffel. De som finns i tystnaden, medan marknaden och politiken tillgodoser alla andras behov och offentligheten kacklar på om sig och sitt.
”Det finns vanligt folk och så finns de andra, och man vet nog fan själv vilken grupp man tillhör”, sa min pappa en gång. Och så tittade han på mig med en min som jag fortfarande funderar över.
Frågan är kanske inte svårare än så.