Liberalerna kammade noll i sin idoga jakt på vänsterns antisemitism
Det dröjde exakt två månader och två dagar innan någon liberal svarade. Jag skrev att jag var ursinnigt trött på alla dessa liberala skribenter som slappt flabbande, liksom i förbigående, ständigt upprepade sin anklagelse om antisemitism inom vänstern. Aldrig att de har något konkret att underbygga anklagelsen med, aldrig något citat.
Bara dessa ständiga upprepningar som om det handlade om en sedan länge etablerad självklarhet som inte längre behöver underbyggas.
Jag skrev att anklagelsen i sig var en orimlighet, en ideologisk paradox. Vänstern står för jämlikhet och anti-rasism, det är däremot en självklarhet. Att kalla vänstern rasistisk vore som att anklaga högern för att vilja nationalisera bankväsendet eller införa en statlig skola med lika chans för alla barn, alltså en ideologisk orimlighet. Jag utmanade liberalerna att komma med belägg nästa gång.
Svar hade jag väl inte väntat mig. Det skulle ju kräva just konkreta belägg, klara citat, otvetydig konkretion. Och sådant ingår inte i liberalernas arsenal i den här frågan. De håller sig strikt till den ständiga upprepningens taktik.
Men undrens tid är tydligen inte förbi. Efter två månader levererade faktiskt ledarskribenten i DN Erik Helmerson ett på flera sätt häpnadsväckande svar (DN 6 april). Om Erik Helmerson skall först sägas att han är en av mina favoritliberaler, intelligent, välformulerad och humoristisk. Inte minst det senare är ju ovanligt i sådana kretsar.
Till hans svagare sidor hör ett gåtfullt hat mot allt som luktar vänster i hans känsliga näsa och förstås mot all kritik av Israels ockupationspolitik eller krigsförbrytelser. Senast utmärkte han sig för påståendet att ”vänstern på 70-talet” bedrev systematisk elakhet mot Lill-Babs. Konkret underlag för det påståendet var en kritisk artikel av dåvarande kolumnisten i Aftonbladet Åsa Moberg 1972. En text som den tydligen redan då vänsterhatande liberalen skulle ha läst och upprörts över vid fem års ålder.
Nå vad hade nu denne vänsterjägare att säga om vänsterns antisemitism efter två månaders betänketid? Jo, att den brittiske partiledaren för Labour, Jeremy Corbyn, vid flera tillfällen beskyllts för antisemitism, vilket jag inte betvivlar. Allt som luktar vänster beskylls ju för det. Och det var ju det vi skulle diskutera.
Men då borde liberale Helmerson, efter sin långa betänketid, ha kunnat leta fram något konkret och otvetydigt exempel på Jeremy Corbyns antisemitism. Men icke!
Helmersons anklagelsekatalog mot Jeremy Corbyn omfattar sådant som att Corbyn skulle ha kallat represen-tanter för den shiamuslimska milisen i Libanon, Hizbollah, och den sunnimuslimska rörelsen i Gaza, Hamas, för ”vänner” i ett tal. Eller att Corbyn
utryckt sig gillande om en tavla med tvivelaktigt motiv. Eller att tidningen ETC kallat Corbyn för ”alldeles för ostadig vad gäller antisemitism” eller att en utredning i Storbritannien pekat på ”ignoranta attityder till judar” inom Labour. Varefter Helmerson återföll i de svepande, icke konkreta formu-leringarnas taktik: ”Men det finns inom Labour, liksom i vänstern i många
länder, de som avskyr Israel mer än de avskyr judehatet”. Att avsky judehatet, men inte avsky tillräckligt, är ett lika svagt bevis för antisemitism som de andra försöken till exempel. Och var har Helmerson inhämtat sin kunskap om ”vänstern i många länder”, och varför inte ett enda konkret exempel från dessa många länder?
Jag har inga barn ihop med just Jeremy Corbyn. Men det är rätt tänkvärt att Helmerson i sin desperata jakt på konkreta exempel måste resa till Storbritannien för att hitta någon ”vänster” att slå mig i huvudet med. Och ändå inte kunna prestera ett enda belägg, inte ett enda citat från denne Jeremy Corbyn som faktiskt visar på antisemitism.
Välvilligt tolkar jag detta som att åtminstone svensk vänster går fri i Helmersons föreställningsvärld.
PS. Om någon nu undrar över varför jag inte skrev om Svenska Akademien så är förklaringen enkel. Till skillnad från cirka 247 kolleger i svensk press tror jag mig ännu inte veta exakt hur galenskapen i Akademien uppstod. Så fort jag vet ska jag berätta om det. Men jag föredrar att komma sist och ha rätt framför den förhärskande svenska journalistiska principen att komma först och ha fel.
För övrigt anser jag att...
… den intellektuella utarmningen av Akademien som nu ägt rum innebär hög risk för att nästa Nobelpris går till den israeliske författaren Amos Oz, som reser till Sverige minst en gång om året för att jobba för den saken.
… Nobelpriset 1972 till den tyske författaren Heinrich Böll däremot tillhör Akademiens politiska fullträffar när det gäller Nobelpris. Det var en demokratisk markering som smällde högt. Ett pris till Amos Oz skulle ha rakt motsatt effekt.