IS-kvinnan skyller på alla andra
En kvinna med häktesblekt ansikte under den svarta slöjan.
Tvingade hon sin son att bli barnsoldat hos terrorsekten IS?
Rättegången i säkerhetssal 2 i Stockholms tingsrätt är tänkt att besvara just den frågan.
Åklagare Reena Devgun går ut försiktigt, trevar sig fram, lirkar.
– Konverterade du frivilligt till islam?
– Ja.
– Utsatte din man dig för något tvång?
– Nej. Han ville att jag skulle bära ansiktsslöja, men det gjorde jag frivilligt.
Det är sen eftermiddag och för oss som har tillbringat dagen i rättegångssalen är det uppenbart vad åklagaren försöker åstadkomma.
Denna 49-åriga sjubarnsmamma har just ägnat ett par timmar åt att berätta själv, fritt, utan att störas av invändningar och ifrågasättningar.
Hon har samma inställning som i de ändlösa polisförhören, allt är andras fel, makens, sonens, hon är oskyldig.
Åklagaren tror givetvis inte på hennes försäkringar, hon vill visa rätten att detta är en vuxen och kapabel person som reste till ett krig med alla sina barn av egen och fri vilja.
Framförallt ska domstolen övertygas om att kvinnan tvingade sin son att bli barnsoldat åt IS då han bara var 13 år gammal.
Grov krigsförbrytelse, som anklagelsen heter översatt till straffrättens doftlösa språk.
Detta är intressant juridisk terräng, men också outforskad; aldrig tidigare i Sverige eller Europa har en förälder åtalats för en krigsförbrytelse av detta slag.
Det finns inga prejudikat för åklagaren att luta sig mot, inga tidigare avgöranden att åberopa.
I den stora salen i tingsrättens underjordiska bunker avhandlas ännu en av alla dessa gängmål som ingen längre bryr sig om, journalister och nyfikna trängs här i det betydligt mindre rummet.
Statsepidemiolog Tegnell skulle sannolikt anlägga synpunkter.
Vem är hon då, kvinnan som har skrivit ner sin berättelse i stolpar, som uppenbarligen har ägnat en hel del tid i häktet åt att förbereda sig för just den här dagen?
Ett svar är att hon kommer från en kristen irakisk familj, växte upp i Halmstad, var duktig i fotboll och utbildade sig till sjuksköterska.
Hon berättar att hon konverterade till islam, gifte sig, födde barn efter barn efter barn, flyttade runt i världen, England, Egypten, Förenade Arabemiraten, Syrien, skiljde sig, gifte om sig.
– Jag hatade Syrien. Min man tog med mig dit.
Åklagare Devgun ger sig inte, hon biter sig fast.
– Hur reagerade du när ni hamnade i ett land där det pågick krig?
– Jag blev chockad, arg, skällde. Men jag visste inte riktigt var vi var.
– Du som är en välutbildad sjuksköterska kunde inte du ta reda på var du befann dig på en karta?
– Vi hade ingen internetuppkoppling.
Bevis för det påstådda brottet saknas givetvis inte. Framförallt bilder på pojken, bara ett barn, poserar i uniform med vapen han är alldeles för liten för, automatgevär, granatkastare.
Om det räcker för fällande dom återstår att se och modern suckar och medger att bilderna föreställer sonen, men att de måste ha tagits av pappan då hon inte var hemma.
Kanske är det så. Vi kommer aldrig få alla svaren. Mannen och pojken har inga röster i detta mål, de har båda stupat i strid.
Kvinnan fortsätter berätta, hon gråter, hon vädjar.
– Jag fattar inte hur någon kan tro att man tycker att det är roligt att leva som jag gjorde i Syrien.
Nej, att det inte var så här hon tänkte sig att livet skulle bli är inte svårt att föreställa sig. Utmärkelsen årets Mama förefaller vara långt borta.
Timme läggs till timme och åklagaren har inte kommit särskilt långt med sitt förhör då rådmannen Jakob Hedenmo bryter för dagen.
Kvinnan reser sig, en snabb och skygg blick mot åhörarna, och sträcker fram händerna mot bojorna som en vakt har tagit fram.
– Det var männen som bestämde, är det sista hon säger.
Allt är någon annans fel.