Därför är svenskar så snälla och fogliga

Wolfgang Hansson

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2023-03-28

Vid en europeisk jämförelse framstår svenskarna som nästan brottsligt snälla och fogliga.

Medan fransmän, tyskar och britter tar till gatan för att protestera mot höga mat- och elpriser eller försämrade pensioner stannar svenskarna hemma och accepterar muttrande det mesta.

Mesigt – men inte nödvändigtvis av ondo.

Senast började det redan under pandemin. Gatorna i Europas storstäder fylldes av människor som var upprörda över restriktioner och vaccinbevis. I Sverige lyste de i stort sett med sin frånvaro.

Det har fortsatt det senaste året med gatuprotester och strejker i länder som Frankrike, Storbritannien och Tyskland.

helskärm

Tyskland stod i stort sett stilla i går när de flesta av landets transportarbetare strejkade. Bussar, tåg och flyg ställdes in under en endagsstrejk för högre löner.

I Frankrike väntar nya demonstrationer mot president Macrons sätt att driva igenom höjd pensionsålder. Polisen fruktar att det blir våldsamt.

Storbritannien har under en längre tid plågats av tågstrejker och punktstrejker bland vårdanställda som tycker att deras arbete värderas för lågt.

I Israel har vi sett massprotester mot premiärminister Netanyahus försök att driva igenom nya lagar som hotar att förvandla Mellanösterns enda demokrati till ett nytt Ungern.

I Sverige? Här råder lugnet.

helskärm

Masa sig ur tv-soffan

Jag trodde i höstas att de galopperande elpriserna möjligen skulle få svenskarna att masa sig upp ur tv-soffan för att vifta med plakat på gatan och ropa slagord om lägre priser. Men icke.

Den våldsamma inflationen med höjda matpriser, hyror och räntor som följd får människor att muttra och förfasas av missnöje men några massprotester på gatorna syns inte till.

Inte ens avtalsrörelsen kan få ut svenskarna i några större demonstrationståg. Tvärtom verkar även facken vara beredda att acceptera kraftiga reallönesänkningar. Vi köper maktens och experternas argument att stora löneökningar bara driver på inflationen ytterligare, eftersom det framstår som logiskt.

Kanske beror svenskens protestovilja på att vi inte har samma tradition att demonstrera offentligt som många andra européer. Eller så ogillar vi utomparlamentariska metoder och tror inte att protester ska ha någon effekt.

Alla undersökningar visar att svenskarna har en hög tilltro till staten och myndigheterna jämfört med många andra länder. Vi litar helt enkelt på att makten vill oss gott. Åtminstone inget illa.

helskärm

Inget dåligt upplägg

Bidrar gör säkert att vi är marinerade i Saltsjöbads-andan, den som säger att arbetsgivare och arbetstagare bör kompromissa sig fram till ett resultat som båda kan acceptera istället för att strejka. Alla tjänar på det.

Ska det strejkas i Sverige så är det ordning och reda. Först varsel och sedan strejk, fast oftast en förhandlingslösning. Tittar man på Sveriges ekonomiska välstånd så har det inte varit något dåligt upplägg.

Ute i Europa tar folk tar till gatan för att få utlopp för sin ilska och frustration i gemenskap med andra. Att få lätta på trycket och visa de styrande att man inte är nöjd.

Många har en stark tro på att protesterna ska leda till förändring. Att de styrande ska lyssna och vika sig.

Ibland funkar det men långtifrån alltid.

Macron lyssnade inte utan drev ändå igenom sin pensionshöjning från 62 till 64 år.

Den brittiska sjukvårdspersonalen väntar fortfarande på sina rejäla lönelyft.

I Tyskland, där korta så kallade varningsstrejker är tillåtna även under fredsplikt, brukar det nästan alltid sluta med att arbetstagarna får hälften av vad de begär.

Kan lätt urarta

Benjamin Netanyahu lyssnade i så motto att han skjutit på godkännandet av de nya lagförslagen och lovat förhandla med oppositionen. Men allting tyder på att han tänker driva igenom dem längre fram.

Det intressanta är inte om människor demonstrerar och strejkar eller inte – utan om aktionerna leder till att politiska beslut ändras. Påfallande ofta gör de inte det. Att demonstrera ger en känsla av att få göra sin röst hörd och vara med och påverka. Men det är långtifrån alltid det ger mer pengar i plånboken.

Demonstrationer kan lätt urarta eller ”kidnappas” av professionella våldsverkare.

Jag har svårt att se värdet av protester som urartar i våld eller förstörelse. På vilket sätt bidrar brinnande soptunnor, krossade skyltfönster och hälsovådligt ruttnade sopor till bättre pensioner för fransmännen?

Tvärtom är det ofta oskyldiga som drabbas vid strejker och urartade massprotester. Då tänker jag inte på kapitalister eller rika företagsdirektörer utan på vanliga, hyggliga medborgare.

De som missar flyget till sin drömsemester, som får operationen inställd som de gått och väntat på i ett halvår eller som inte kan åka och besöka sin åldrande mamma på vårdhemmet.

Sverige har främsta exemplet

Det priset talar vi sällan om när vi hyllar dådkraften hos människor i andra länder som går ut och visar sin ilska.

Är inte den mer konsensusinriktade svenska modellen i själva verket ofta minst lika framgångsrik?

Samtidigt är det en viktig demokratiskt rättighet att kunna protestera, en som svenskar kanske borde använda sig av lite oftare istället för att bara visa sitt missnöje vid valurnan vart fjärde år.

Den kan faktiskt löna sig. Frågan är om inte Sverige har det främsta exemplet på hur man skapar en framgångsrik proteströrelse.

När Greta Thunberg inledde sin sittprotest mot klimatutsläppen satt hon helt ensam framför riksdagshuset. Några år senare ledde hon den världsomspännande ungdomsrörelsen Fridays for Future som fått ett enormt genomslag hos makthavare världen över.

Ibland ilsknar även vi svenskar till på riktigt.