Mejla

Johanna Frändén

Hallå killar, var är ni? vill man ropa

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Det är som om deras allt större ansvarstagande för varannan vecka, vabb och föräldraledighet inte väckt en enda politisk tanke.”
”Det är som om deras allt större ansvarstagande för varannan vecka, vabb och föräldraledighet inte väckt en enda politisk tanke.”

KOLUMNISTER

Med jämna mellanrum uppstår kulturdebatt om hur kvinnor bör leva sina vuxna liv. Vad ska man välja och välja bort och vilka tabun får man egentligen bryta mot? Ett par aktuella exempel:

Ann-Katrin Dolium, som förklarade för Malou von Sivers att hon ångrar att hon blev mamma och möttes av en kör av invändningar från främst kvinnliga kulturskribenter.
Nina Björks bitvisa sågning av Anna Björklunds bok ”Kvinnomanualen”, som slår vakt om könens olikheter, äktenskapet och tidig familjebildning. Och därefter Björklunds (för)svar för sina egna livsval, komplett med en attack på ”popfeministerna” (!) och deras sätt att leva.

 

Det är inget fel på någon av de här debatterna, det känns bara som att man hört allt förut. Och en insikt, med åldern: Kvinnor har på individnivå alltid haft olika preferenser, oavsett vad som gagnar dem politisk och ekonomiskt, eller vad som eventuellt är gynnsamt för kollektivet.
Själv får jag svår klaustrofobi av blotta tanken på att jag skulle ha stannat kvar där jag växte upp, gift mig och skaffat barn i 20-årsåldern, alldeles oavsett hur vissa kvinnor med jämna mellanrum förespråkar detta som om de återuppfunnit hjulet. Samtidigt kommer jag från landsbygden där en majoritet av tjejerna i min ålder lever just så. Jag kan inte se att någon grupp skulle vara kvalitativt lyckligare än någon annan med sitt val. Vi har helt enkelt olika drömmar och horisonter också inom samma generation.

Till slut kommer man till en punkt där diskussionen känns utnött och meningslös. Framför allt undrar man om inte det första könet har något att tillföra i debatten. Hallå killar, var är ni? vill man ropa.
Heteromännen som problematiserar eller åtminstone förhåller sig till tvåsamhet och familjebildning dyker förstås upp då och då i spalterna. Författaren Gunnar Ardelius gjorde ett modigt försök när han i vintras kom ut som en man som vill fly småbarnslivet. Det var en sorts uppdaterad litterär douchebag som satt sina egna behov före familjens om än inte för att gå på krogen och ligga runt, utan för den nästan overkligt 2000-talsmässiga drömmen om att åka Vasaloppet. Indignationen de följande dagarna visste inga gränser. Det var, mellan tummen och pekfingret, till nittiofem procent kvinnor som reagerade. 

Sociologen Roland Paulsen skrev några veckor senare en prövande och öppen text om att fundera på att skaffa barn och rädslan för att ångra sig efteråt. Aftonbladets kultursidor har under våren publicerat en rad manliga skribenter under frågeställningen ”Går det att älska att vara man i dag?”, där ämnen som familjebildning ibland tangerats.

 

Men det är också det hela. För varje hanne som lyfter en aning på förlåten går det hundra Björk och Björklund, Hellquist och Beckman, Sveland och Witt-Brattström. Det vill säga kvinnor som har ett ärende med sina personliga alster. Och jag läser för all del samtliga med varierande intresse, men undrar hur länge halva tyckonomin bara tänker lämna walk over inom ett område som också de – männen – har direkt och gratis tillträde till?

Det är som om deras allt större ansvarstagande för varannan vecka, vabb och föräldraledighet inte väckt en enda politisk tanke. Och bland de relationstexter med manlig signatur som trots allt publiceras – kulturkillar gillar till exempel att skriva om sina skilsmässor! – leder inte en enda till debatt mellan män.

Som om det berömda känslomässiga arbetet är en exklusiv kvinnlig angelägenhet också när det flyttar ut på tidningssidorna. Vi får väl gratulera oss själva till att det åtminstone är arvoderat.

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Kulturdebatt

Föräldraskap

Jämställdhet