Jag behöver prata med Barbro Westerholm

Liberalernas Barbro Westerholm (L).

Jag undrar om jag håller på att bli galen.

Det eller gammal.

Eller äldre.

I söndagens God morgon världen hörde jag en intervju med den liberala, bland mycket annat riksdagsledamoten Barbro Westerholm, som vänder sig mot uttrycket äldre.

Äldre än vadå? Barbro är ju faktiskt yngre än någon som är åttionio. Avsevärt yngre än någon som är hundraett.

Så jag är äldre än igår men jag är yngre än Barbro Westerholm och det är allt ni behöver veta idag.

 

Den senaste tiden har jag tänkt mycket på yngre kvinnor. På den yngre kvinnan som var jag en gång i tiden och alla de som är hon just nu. Som lever livet lite fel. Som kanske kommer ångra sig senare.

För att de brydde sig så skadligt mycket. Om allt.

Jag tror att de kommer ångra att de inte sket i allt.

”Sket” ser så grovt ut i text, men ”strunta i” räcker inte. Jag behöver att ni skiter i allt.

Kan jag bli ännu äldre fortare tack. Jag tror att det finns fler saker jag kan strunta i, val som kommer leda till välmående och psykisk framgång.

Saker som är viktiga ska rymmas på ett frimärke, resten kan skrivas upp på stora ark och kastas i en brasa. I värmen och ljuset från den elden ska kvinnor som är yngre än jag stå i en ring och värma sina handflator, de ska titta på sina frimärken och göra smartare val tidigt.

 

”Livserfarenhet kan man bara leva sig till”, så säger Barbro Westerholm och så vill jag tänka, men kan man inte tänka sig ett par befriande genvägar i de snårigaste livsbuskagen? Kan vi råda oss neråt i åldrarna så att vi slipper grunna på saker som
absolut inte spelar någon som helst roll? Jag vill ringa Barbro för ett samtal om vad jag mer kan strunta i.

Jag ska försöka att aldrig tulla på personlig hygien, men i övrigt så vill jag göra ett trustfall rakt bakåt, fångas upp av frihetsvinden och segla bort. Jag bryr mig inte om vad de tänker om mig, jag bryr mig inte om ifall maten är äcklig, jag bryr mig inte om stök och kaos och det är hål i mina söners kalsonger. Det är bra för miljön att ärva underbyxor, lämna mig ifred, skyll på pappan, gör vad ni vill, jag kan tyvärr inte komma för jag är död, jag har drunknat på det stora världshavet och på botten är det ingen som tycker att mitt kylskåp är äckligt.

Spänsten över psyket, är det hormoner och biologi? Måste unga kvinnor, och jag, vara på helspänn eftersom vi fortfarande har småungar i boet? Betyder en avslappnad ugglemamma alltid en död uggleunge på marken nedanför?

 

För varje år som går så känner jag mig mer trygg, mer avslappnad, mer obrydd.

Varför kan inte sådant komma tidigare i livet?

Ibland får jag hjärtklappning mitt i en tanke. Det kan inte vara bra.

Vad skulle Barbro Westerholm säga?

Jag undrar om jag håller på att bli galen.

Jag är på väg att släppa allt.

Jag vill vara äldre.

Följ med mig.

 

Följ ämnen i artikeln