Läskskatt ett första steg mot det enda rätta

”Anledningen till det enorma kostrelaterade lidandet är inte att jättemånga människor anser att Fanta är värt att dö för”.

Duns, låter det från barnen. Det låter som att de svingar varandra över axeln och någon skriker till inne i lekrummet. Jag sitter kvar, ”det är ingen fara”, säger jag till mina gäster. De ser tvivlande ut, de vet inte att jag lätt kan höra skillnad på rygg och huvud, golv och hörn. Mitt öra ett vältränat organ, på många meters håll kan det avgöra om det är en riktig skada eller den gråt som bara uppstår när man är fast i en bensax, sur över det tillfälliga underläget. 

Vad jag försöker säga är att jag förstår det som kallas liberala instinkter, att fria hellre än att fälla. Det är så politiska liberaler pratar om befolkningar, precis som jag så tänker de att det är bättre att lära sig tugga än att leva på puré. De vill inte ha någon ”nanny state” som på ett nedlåtande vis begränsar människors möjligheter att göra egna erfarenheter, dra lärdomar, leva sitt enda liv fullt ut. De gillar inte pekfingrar som viftar i onödan, vad de kallar för ”prussiluskor” och ”aja baja-politik”.

 

Det finns en poäng med detta, precis som att de lekar som forskare kallar ”risky play” är en naturlig del av barns utveckling så är för många förbud eller överdrivet daltande dåligt för ett samhälle. (Den fjantiga lagen mot dansande funkar som exempel.) Samtidigt så vet alla erfarna föräldrar att ett mer tillåtande system bara fungerar så länge sinnena är skarpa hos iallafall någon i sammanhanget. Den lomhörda mamman kan inte skilja lek från våld, den frånvarande vuxna kan inte veta om det som pågår bara är gnabb eller om det är riktig elakhet, eller mobbing. Att kunna slappna av och sitta kvar är på så sätt en följd av att egentligen aldrig slappna av, inte på riktigt. 

 

Att unga svenska män dricker i snitt en liter läsk om dagen oroar sig både Livsmedelsverket och Cancerfonden över och vi fattar varför, för detta behöver observationsförmågan inte vara megaslipad. Sambandet mellan dåliga matvanor och sjukdomarna som har ihjäl den absoluta majoriteten av befolkningen är otvetydigt, och ökande. Precis som att barn behöver övervakas på lagom håll så har vuxna impulser och begär de behöver hjälp av ett socialt sammanhang för att kontrollera. Akillesmagen verkar värst, punkten där individens ansvar bevisligen inte räcker för att hålla oss från det slibbigt usla. 

 

För att fler människor är tjocka och sjuka beror inte på att fler vill – och därmed ska få! – vara det. Anledningen till det enorma kostrelaterade lidandet är inte att jättemånga människor anser att Fanta är värt att dö för, utan att hjärnan är framevolutionerad för en värld där raffinerat socker och framavlat extrasnabba kolhydrater över huvud taget inte existerade, och att det hittills varit lönsamt att exploatera denna svaghet. Livsmedelsverkets utspel om att införa någon form av läskskatt (såsom åttiofem andra länder redan gjort) skulle vara ett första steg mot det enda rätta, ett ansvarsfullt ingripande.

Vad man lägger på tallriken ska statens långa fingrar hålla sig långt borta ifrån, skriver de politiska liberalerna dagligen på de flesta av Sveriges ledarsidor. Anledningen är inte längre praktiskt strategisk utan enligt ”principer” som någon farbror på 1800-talet skrev ned, baserade på ingens kollektiva visdom. Ska man fortsätta med familjeliknelsen kan man säga att de går ifrån den luttrade förälderns frihetsbegrepp till den trötta toddlerns förutsägbara motståndskraft. 

 

Liberaler, låt mig vyssja er. En nanny state är inget att vara rädd för. En nanny i rummet bredvid, redo så sällan det behövs, behöver alla.

 

Följ ämnen i artikeln