HERREGUD så varmt det är

”Om Gud fanns, då skulle han straffa mig för alla hemska tankar jag tänker om människor som älskar värmen”, skriver Malin Wollin.

När jag var liten och hade halva min ogrundade barnatro kvar så hände det att jag blev lite ängslig när det regnade. När det regnade så där hårt och skoningslöst och länge. Nu är det Gud som är arg kanske jag inte tänkte, men syndafloden, den finns väl? Tänk om det här är slutet av all tid och tänk att det händer precis när jag lever.

Den där ödesmättade känslan av Gud och slutet var en snuttefilt som jag älskade men som smakade surt.

När jag blir vuxen kommer jag inte skrämmas av Gud lika mycket, tänkte jag.

När jag blev vuxen hade jag redan insett att Gud inte finns, och att han styr över vädret lika mycket som var man beslutar att ställa midsommarbordet.

Gud finns inte, och om han inte finns så behöver vi inte vara så rädda för undergången, så måste det ju vara?

Om Gud inte finns så finns heller inte satan, skärselden, synden eller floden som dränker oss alla som råttor i ett illaluktande flöde.

Men krig och politik och klimat och marknadskrafter har vi, Gud eller inte.

Det är ju fan också. 

När jag var liten blev pappa arg om man sa HERREGUD med mat i munnen. Men nu är jag vuxen och behöver inte lyssna, så ibland säger jag HERREGUD med jättemycket mat i munnen, så där så att det nästan rasar ut. Bara för att jag kan. När jag blir stor ska jag ha röda naglar, jobba i reception, vara vacker och säga HERREGUD med mat i munnen.

Frigörelse!

 

Jag är så glad att jag inte tror på Gud, jag är så glad att jag känner mig trygg i att inga gudar finns.

För det här vädret hade varit deras straff.

Hur blev jag så här? En dag med trettio grader och jag vill tvätta i mina synder i evighetens hav.

Om Gud fanns, då skulle han straffa mig för alla hemska tankar jag tänker om människor som älskar värmen.

Förbjudna tankar är det.

Jag behöver inte avslöja allt om det specifika innehållet, men jag kan väl konstatera vad jag har kommit fram till:

Att hata värmen är finkulturellt.

Säg till mig att jag har fel.

Vet ni varför det är så?

Det har inte med förrtidengrejer att göra; att det bara var arbetarna som blev solbrända och därför var det inte eftersträvansvärt. Man skulle vara blek som ett fängelsearsle och sitta under en hatt och vara värdelös.

 

Att hata värmen är finkultur eftersom hjärnan INTE FUNGERAR vid trettiotre grader.

Vem skriver en fantastisk roman i stekande sol när allt man kan tänka på är att Gud kanske finns när allt kommer omkring och nu är han tillbaka och han är sur för det där med HERREGUD med mat i munnen.

Jag läste någonstans att hjärnan fungerar som allra bäst vid tio minusgrader. Jag orkar inte googla om det verkligen stämmer, det är för varmt.

Och om den här texten är dålig så är det inte mitt fel.

Det är värmens.

HERREGUD.

 

Följ ämnen i artikeln