Mejla

Johanna Frändén

Monarkins enda väg är att spela på det mystiska

KOLUMNISTER

Kung Carl XVI fyller 75 år i dag och efter ett riskgruppsår isolerad från jobb, barn och barnbarn är han givetvis värd att få fira lite extra. Grattis Tjabo!

Jag är mycket svag för kungen. Den sorgliga barndomen, den yrvakna uppsynen och den obestridliga pliktkänslan gör honom till min absoluta favorit i kungafamiljen. När kungen håller tal till nationen förenas svenskarna i en gemensam önskan att han ska klara ta sig från start till mål utan att staka sig. Säg mig ett bättre nationellt kitt.

Det är nu en gammal sanning att kungligheter behöver göra mycket lite för att generera applåder. Deras själva existensberättigande ligger så att säga i att finnas till och le när det passar. Bjuder man på en (1) privat anekdot hos Skavlan kommer studion att explodera i skrattsalvor. Låt oss kalla det de låga förväntningarnas rojalism.

Kung Carl XVI Gustaf.
Kung Carl XVI Gustaf.

Expressens ledarsida kom förra helgen ut som monarkister. 2010 krävde samma ledarsida ”republik nu”, med suggestiv prosa som: ”Förr i tiden infördes republik per giljotin, numera räcker det att skilja kronan från staten – inte huvuden från axlar.”

Så vad har hänt? Expressens argument för monarki 2021 är att kungafamiljen jobbar mycket, att ledarredaktör Anna Dahlbergs källor på UD tycker att de gör ett bra jobb, att kungligheterna är ”hyggliga människor” som saknar ”fasoner”, samt att Nederländerna, Norge, Sverige och Danmark hamnar högt på listan över länder där den personliga friheten respekteras bäst. (Vad kan de länderna överhuvudtaget ha gemensamt annat än att de har ett kungahus? Jag kommer inte på något!).

Och så den återkommande drapan om att den svenska monarkin inte alls är reaktionär: Kungabarnen har gift sig med vanlisar, kungen är engagerad i miljöfrågan, kronprinsessan Victoria invigningstalar på Pride.

Att vara liberal är att vara kluven, brukar det heta. Att vara liberal 2021 är kanske mer än något att luta åt det konservativa. Och det är väl okej. Men då får man faktiskt inse att det inte är världen som förändrats utan man själv. Expressens ledarinlaga illustrerar problemet med monarkin väl: Pläderingarna för är alltid vagt känslomässiga och bygger på nuvarande regents karaktärsdrag. Att kungahuset blivit ”modernt” är ett vanligt återkommande argument. Det är det mest bedrägliga resonemang som finns.

 

Förra veckan fyllde drottning Elizabeth II 95 år. Hon tänker inte abdikera för det. Enligt brittiska hovexperter eftersom hon vid sin kröning 1953 fick motta smörjelsen och därmed har ingått ett förbund med Gud. Det här är förstås det enda rimliga beteendet som kunglig; att verka utifrån idén att uppdraget har en högre andlig mening. Trots odygdiga frånskilda barn och barnbarn som lämnat landet när det blåst snålt har drottning Elizabeth stått stadig som en fyr genom alla kriser. När hennes livskamrat prins Philip nyligen dog var hon tillbaka i tjänst efter fyra dagar.

Drottning Elizabeth II.

Brittiska rojalister fruktar en konstitutionell kris den dag prins Charles blir kung med sitt bagage av halvpolitiska utspel, offentlig otrohet och allmänt låg likeability. Elizabeth har aldrig försökt gå i takt med tiden. Men i längden har hennes strama hållning och ovilja att visa några som helst känslor under nästan ett sekel gett henne en upphöjd position som närmast övermänsklig. Never complain, never explain. Och det är förstås monarkins enda väg att gå på längre sikt: Spela på det mystiskt stoiska.

Kändisar med åsikter finns det gott om. Offentliga personer som talar ut också. Kungligheter måste stå över allt det där för att överhuvudtaget legitimera sitt ämbete.

 

Av: 

Johanna Frändén

Publisert:

LÄS VIDARE

Krisen var en chans till uppvaknande

ÄMNEN I ARTIKELN

Monarki

Carl XVI Gustaf

Svenska kungahuset

Elizabeth II