Rättsstaten vägrar särbehandla dess värsta förbrytare
Det är den näst sista dagen på rättegången mot Rakhmat Akilov, och parterna ska plädera avslutningsvis. Åskådarna kan bakifrån, genom det skottsäkra glaset i säkerhetssalen, se hur skägget på den avmagrade Rakhmat Akilov sträcker sig allt längre ut från det bortvända ansiktet. Ryggens konturer syns nu tydligt genom den gröna t-shirten från kriminalvården, och håret är kort. Han lyssnar på tolken utan några större rörelser. Åklagare Ihrman ska under sin plädering kalla honom känslokall, men det sägs att han i vart fall vid något tillfälle under förhandlingen har gråtit.
Det är på det stora hela ännu en lugn men återhållsam dag i Stockholms tingsrätt. Åklagarna argumenterar länge och metodiskt, och tar sig även friheten att gå något utanför ramen vid ett flertal tillfällen. Som den generella diskussionen om faran i Akilovs ideologiska övertygelse, vilket inte direkt påverkar åtalet. Eller som i det avslutande skedet, när vice chefsåklagare Hans Ihrman – välförtjänt – tackar såväl rätten som de olika parterna för en väl genomförd rättegång.
Även målsägandebiträdena går delvis utanför ramen för åtalet i sina slutanföranden, men så har de också ett annat uppdrag: de verkar för klienterna. Rättens ordförande Ragnar Palmkvist avbryter sällan någon, under den flera månader långa förhandlingen sker det bara vid enstaka tillfällen.
Det är som om det finns två olika processer. Dels den nu beskrivna, den som med värdighet och respekt för samtliga inblandade har gått igenom hela målet i sak. Som med stöd av rättegångsbalkens anrika regler kunnat hålla en allt igenom korrekt rättsprocess som svar på det barbari som avhandlats. Rättegången är på så vis symbolisk: den demokratiska rättsstaten vägrar att särbehandla dess värsta förbrytare. Tvärtom har såväl förundersökningen som åtalet och samtliga parters prestationer varit ovanligt välavvägda.
I den processen har också brottsoffren fått ta plats. De som under två månader kommit och gått i salen, som berättat om den där fasansfulla dagen, och om hur livet sedan blev eller tog slut. Små fragment av ett enormt lidande.
Under pläderingarna tar den andra processen över, den mer juridiskt tekniska: vad ska Akilov dömas för, och mot vem? Där är inte parterna överens i alla delar. Domstolen kommer noggrant behöva överväga vilka målsägande som varit utsatt för vilken grad av fara, och vilken typ av omständigheter som gjorde att de undkom döden. Även frågan om vilka brottsoffer som har rätt till vilken typ av skadestånd, är omtvistad. Ett flertal målsägandebiträden har yrkat på belopp som vida överstiger praxis, och motiverade detta under dagen med att gärningen saknar motstycke i Sverige.
Innan målet avslutas ska försvaret avslutningsvis ge sin syn på det hela. Därefter har rätten en del juridik att fundera på. Under tiden får vi vara nöjda över en mycket väl genomförd rättegång.