Den arga kolumnen

– Tänk om du kunde ha en enda obekväm åsikt någon gång?

En vän klagar på att jag skriver så “duktiga” kolumner i tidningen och undrar om jag aldrig känner för att bara springa ner i maggropen och hämta versalerna. Tycka lite. Veva. Vara intolerant och ARG.

Det vill jag tydligen för här kommer den: den ARGA kolumnen.

 

Det finns en gräns för min tolerans mot främmande kulturer och den går vid vuxna människor som mixtrar med ljuddämparna på sina motorcyklar. Jag vill inte förstå, jag vill bara se hårdare tag. Jag vill ha en insatsstyrka som bara jagar motorcyklar utan ljuddämpare och följer upp med obligatorisk samtalsterapi där ägarna får lära sig att ingen nu levande (vuxen) människa utan motorcykel blir imponerad av motorer som låter för mycket. Och att vi generas. De tillhör ju en liten gruppering i samhället som hittat den nästan unika nischen att bryta mot lagen på ett töntigt sätt.

Jag vill att samhället skickar en tydlig signal om att den obekymrade laglöshetens tid är förbi för motorcyklister utan ljuddämpare. DET RÄCKER NU. Det ser man tydligt på versalerna.

 

Och jag har fler.

Det är bara FLUMLIBERALISM att försvara rökning på perronger och uteserveringar. Rökare utan medhavd köksfläkt får finna sig i att deras lebensraum krymper när civilisationen växer. Det fria rökandet är ingen bärande vägg i den liberala demokratin, det är bara rök.

 

Jag tycker inte ens att man ska få röka på balkongen. Röken sipprar ju in i andra lägenheter och i andra lägenheter bor det nästan alltid andra människor. Jag till exempel. Och det här är ingen intolerans jag bara koketterar med, under min tid i bostadsrättsföreningens styrelse drev jag i flera år en förbudslinje mot balkongrökare och hotade (efter obefintlig framgång) med att börja röka människohårscigaretter på vår balkong. Eftersom luften tydligen var fri.

Det var eventuellt det tommaste hot som utfärdats i föreningens historia men styrelsens ordförande – en kolossal man från Hamnarbetarförbundets ledarskikt – blev i alla fall imponerad av min stridsvilja. Det såg jag på honom. Det var första gången han inte betraktade mig med den där misstänksamma blicken han lanserade dagen då jag skruvade upp vår namnskylt på dörren och han noterade att min verktygslåda var en tygpåse från Acne med en skruvmejsel och en hammare i. Nu såg han väl att det bodde en krigare i mig också, även om det inte syns så bra på utsidan. 

 

Jag skriker mest inåt. Åt motorcyklister och perrongrökare. Åt människor som stannar omedelbart efter att de klivit av rulltrappan som en stoppkloss av kött. Åt människor SOM SPRINGER FRAM FRÅN SISTAPLATSEN I KÖN NÄR DE ÖPPNAR EN KASSA TILL I MATBUTIKEN. Åt människor som inte har tv och säger “vi har ingen tv” med ledig men belåten betoning på har och en antydan om rikt liv. Åt automatiska dörrar som öppnas för långsamt och så tacklar man dörren och då stannar den helt och man famlar efter sitt svärd men det är inte där. Det är ju aldrig där.

JÄVLAR. Skriker jag. Inåt. Men nu ska det ut.

 

Varför görs det fortfarande vanlig bearnaisesås fast chilibearnaisen har blivit uppfunnen för länge sen? Det är ju lite som att det fortfarande skulle tillverkas svartvita tv-apparater. Om det finns en efterfrågan där ute måste det ju också finnas människor som fortfarande inte vet att chilibearnaisen är uppfunnen och då behövs det väl en informationskampanj?

Det är väl kanske ingenting att bli arg över men jag föreställde mig liksom att den här texten skulle fortsätta en bit till nu när jag hade fått upp ångan.

Men jag har tydligen slut på arga åsikter. Jävlar.

Följ ämnen i artikeln