Det låsta läget kräver erfarna politiker

Veteranerna Alf Svensson (KD), Lars Leijonborg (L), Lars Ohly (V) och Per Gahrton (MP) under riksmötets öppnande.

”Barnungar borde inte få blir ministrar”, skrev nyligen Malin Lernfelt i Expressen. Jag håller med. När vi befinner oss i det unika läget i svensk politik för tillfället behövs mer av erfarenhet och kunskap, och mindre av likes-jakt och massproducerade twitter-inlägg.

DN:s ledarsida skriver i dagarna att ”I det svenska arbetslivet är man passé redan efter 30”. Ledarsidan tycker det är märkligt att Sverige, som på alla andra områden utmärker sig med sina jämlikhetssträvanden, är så efter vad gäller de äldre. Och så är det – hur kan ett land med allt fler friska och aktiva äldre bli så mobbade i så många sammanhang?

Vi betraktar politiker i Sverige som passé när de kommit över 50 år. Alf Svensson tvingades bort som partiledare för KD när han var 66 år, och tog i stället upp en post i Europaparlamentet – där han plötsligt befann sig i en miljö där han ansågs bara lite drygt medelålders.

Och vem kan annat än låta sig charmas av Ronald Reagan, när han i en klassisk kommentar i presidentkampanjen 1984 fick frågan om åldern var ett problem. Reagan – då 73 år gammal – turnerade frågan genom att lova: "Jag lovar att inte utnyttja min motståndares ålder och oerfarenhet".

Mondale var 56. Reagan vann och satt som president tills han var 77 år.

Låsta lägen kräver längre erfarenhet och förståelse för motparten i en förhandling Erfarenhet leder till handlingskraft och modet att våga förlora. Det är så man vinner. Smaka på resonemanget – för att vinna måste man alltså våga förlora. Det är något som den yngre generationen ofta saknar kunskap kring. Tro mig – jag har varit där och ålder är ett övergående problem, som Carl Bildt sa en gång.

Under det senaste decenniet har det bevisligen – oavsett parti – kommit att bli så att unga människor som sökt sig till politiken tidigt lär sig att mygla för att säkra sin egen försörjning, inte för att få igenom sina idéer. Lönekuvertet och positionen är viktigare än tanken.

Att göra entré i riksdagen innan 25-årsåldern är att få en mycket högre lön än sina polare på hemorten och med alla förmåner som ett riksdagsmandat ger. Livet blir väldigt lätt verklighetsfrånvänt och inlåst i byråkratins kvarnar, som jobbar långsamt. Man får en korrekt syn på hur statens maskineri fungerar, men drömmen om en bättre värld tynar sakta men säkert bort.

Det viktiga borde vara att skaffa sig livserfarenhet och en verklighetsbaserad syn på livet innan entrén i Sveriges högst beslutande organ. Kanske vara politiskt aktiv eller arbeta som politisk tjänsteman. Att kunna hantverket av politiskt arbete är en vital del av det politiska arbetet. För hur trovärdig är en 30-åring som knappt har egna barn när hon eller han diskuterar pensioner eller pensionärers vardagsproblem?

Jag längtar efter politiker som kan dra slutsatser baserad på erfarenhet och historisk kontext, snarare än vad som fungerar på Twitter, i maktmyglande och internt positionerande.

Jag saknar vår generations Angela Merkel. Inte bara för hennes politiskt kunnande och verkställande, samt ideologiskt drivna patos, utan snarare hennes förmåga att sätta saker och ting på dess rätta plats i en historisk kontext baserad på erfarenhet.

Och ni som nu retar upp er på att jag nämner just Angela Merkel – tänk Tage Erlander, Anne Wibble, Carl Bildt eller Göran Persson. Eller Gösta Bohman för den delen. För ni minns väl de gamla stötarna?