Mejla

Kristoffer Bergström

Publicerad:

Sverige behöver tiotusen snedsparkande 55-åringar

Publicerad:
Bäst vore att alla hade regelbunden fysisk aktivitet. Näst bäst att sänka tröskeln för vuxna nybörjare.
Foto: Johan Nilsson / TT
Bäst vore att alla hade regelbunden fysisk aktivitet. Näst bäst att sänka tröskeln för vuxna nybörjare.

Nästan varannan brittisk tjej drar ner på sitt idrottande under puberteten. Detta oroar landets idrottsminister Mims Davies, som efter att ha läst den nya studien lovar krafttag för att minska avhoppen.

I Sverige låter det likadant. 80 procent av alla barn lockas in i sin lokala förening och stannar till tonåren då diagrammets linje stupar neråt.

Jag som alltid idrottat är fel person att uttala mig, men tillåt mig ändå att testa en tanke.

Är inte trenden rimlig?

Om vi ska välja en period i en människas liv då hon kan pausa från sin handboll eller segling så infaller den nog runt högstadiet. Det är redan mödosamt att plugga och staka ut en livsriktning, söka sommarjobb och nya vänner, hångla och tjuvröka, odla självförtroende och kroppshår, utveckla sned hållning och uppkäftig musiksmak – ska vi lassa på tre simträningar i veckan också?

Bäst vore att alla hade regelbunden fysisk aktivitet. Näst bäst vore inte att minska utslagningen av ungdomar utan att sänka tröskeln för vuxna nybörjare.

Hur många femtiplussare känner du som just börjat med basket? Vet du någon 30-årig nybörjare i höjdhopp?

Jag menar inte på något gulligt vis, inte för att ”Landet runt” ska få ett inspirerande inslag, utan på fullaste och tyngsta allvar. Vilka har egentlig tillgång till vår idrott?

Min fru Anna var så liten när hon spelade fotboll att hon uppfattade det som en regel att backar inte fick överträda mittlinjen. Två decennier senare står hon på noll men hade gärna släntrat ner till en konstgräsplan och instruerats i bredsidor och vristskott. Min kompis Tove säger samma sak, väl medveten om att det är tröstlöst, att hon är förpassad till löpspår och gym. De kan inte ringa ihop tolv kompisar på samma klåparnivå. De vet ingen klubb som tar emot dem.

Att föreningslivet är till för alla är lätt att säga för den som redan är inkluderad, för den som trivdes på skolgympan. I praktiken måste du ha utövat grenen som barn för att äga tillträde till den som vuxen. Det är förfärande, men protesterna uteblir eftersom den stora massan inte organiserar sig och kräver plantider och medlemskap. Hur skulle de? De både klassas och klassar sig som ointresserade av idrott, som om det vore ett kroniskt tillstånd, ett hålrum i hjärnbarken.

Det görs försök att organisera gåfotboll och spontanorientering. Bidrag finns att söka. Men vad jag önskar är inte bara flyttade resurser, utan en total attitydförändring.

I parken utanför mig riggas om somrarna en scen varifrån instruktörer lär ut zumba på torsdagar. Det är gratis, ingen märker om du kommer försent eller avviker tidigt. Målet verkar inte vara att snärja nya kunder till betalklasser, utan att aktivera folk där och då. En del stannar till på väg hem från affären och tar ett par steg i sina jeans.

Det finns inga egentliga hinder för att baseboll eller frisbee skulle utövas på samma vis. Breddsport behöver inte primärt vara fostran och talangutveckling, den kan lika gärna vara en umgängesform, en folkhälsofrämjande och svinrolig sådan.

Nej, det hade inte gett några landslagsspelare. Men krävs det? Måste jag välja mellan två goda saker behöver inte Sverige en ny Lotta Schelin utan tiotusen snedsparkande 55-åringar.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Publicerad: