Attityden visar varför källorna är anonyma

Heja Sverige, snille och smak

I sin nya bok skriver Olof Lundh om Zlatan Ibrahimovics påstådda terrorvälde i landslaget.

”Bom!” sa det i veckan, när Olof Lundhs bok ”Landslaget enligt Lundh” släpptes i handeln.

Boken sammanfattar två decennier i det svenska herrfotbollslandslagets spår. Bomben: Uppgifter om Zlatan Ibrahimovics påstådda terrorvälde i omklädningsrummet, där en före detta spelare berättar om påhopp, utskällningar och ledare som inte vågade säga ifrån.

De båda spelarna som påstods vara extra utsatta tonade ner uppgifterna, men för Sportbladet bekräftade en före detta landslagsledare bilden och gav en ännu mer graverande version:

– Det var vuxenmobbning på hög nivå. Det här är något man i stort sett skulle ha polisanmält.

Gemensamt för källorna inifrån landslagets omklädningsrum är att de är anonyma. Till Sportbladet säger den tidigare landslagsledaren att han ”kommer att få ett helvete” om han framträder med namn. Han beskriver en ”hierarki på förbundet som gör att folk inte vågar berätta. Hade man tagit upp något hade det inneburit slutet”.

Så här låter ofta visselblåsare inom dysfunktionella organisationer. När liknande vittnesmål kommer från vården, från anställda på Amazon eller från politiska partier brukar det bli fart på pressavdelningen. Någon ansvarig rider efter ett par timmars krishantering ut och säger att man ”tillsätter en utredning” och ska ”se över rutinerna”. En lex Maria-anmälan görs. Man vidtar åtgärder.

Däremot är det sällan man hör en landstingspolitiker kräva att undersköterskor som varnar om brister i patientsäkerheten kliver fram med namn för att man ska det på allvar.

Dåvarande landslagschef Lasse Richt förklarade i stället att ”det som händer i ett omklädningsrum stannar i ett omklädningsrum”. Angående boken och de av varandra oberoende källorna som vittnar om en mobbningskultur i svenska landslaget under Ibrahimovics tid säger Richt:

– Jag har inte läst den men jag läser å andra sidan inte Kalle Anka heller. Så jag tror inte att jag läser den här boken. Den personen får gå ur sin garderob och tala om det. Då blir det en annan trovärdighet. Då kan man prata med personen och inte via medierna.

Med andra ord: Här har inget hänt, och har något hänt är jag ointresserad av att veta vad. Cirkulera!

När Svenska Akademien – steget dit är kortare än ni tror – skakades av 18 vittnesmål i DN om sexuella övergrepp av den så kallade kulturprofilen hösten 2017, lät det på flera håll likadant. I SVT:s dokumentär om skandalen frågade sig före detta ständige sekreterare Horace Engdahl om ”män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar eller att de bättre tolererar den typ av påfrestningar som uppstår när maktkampen rasar”. Angående vittnesmålen mot kulturprofilen menade Engdahl att eftersom många av dem var anonyma var de svåra att ta på allvar:

– Om man inte vågar träda fram med eget namn, då är det väl så att man inte riktigt ska bli lyssnad på, tycker jag.

Två uttalanden från högsta ort i respektive organisation som visar exakt varför offer och visselblåsare väljer att tala ut anonymt. Heja Sverige, snille och smak.
Och här är väl en liten journalistisk introkurs på sin plats: Meddelarfriheten, rätten att berätta för media om missförhållanden, och källskyddet, rätten att få vara anonym, är skyddade i den svenska grundlagen. De finns där för att människor ska kunna berätta om missförhållanden och maktmissbruk utan att drabbas av eventuella repressalier.

Man får tycka att det är problematiskt. Att de som vittnar anonymt mot Zlatan, som en kollega olyckligt uttryckte det, saknar ryggrad. Men man får faktiskt inte avfärda det som rena osanningar.