Jag brukade ha järnkoll – nu är konturerna vagare

Emma Thompson, Alan Rickman i filmen ”Love Actually”.

Börjar du bli glömsk?

Då är du inte ensam.

Saker har börjat försvinna ur mitt minne, och det är inte roligt.

Jag har alltid varit bra på att komma ihåg namn, både på människor jag träffat och offentliga personer. 

Det kan jag glömma nu (och gör också).

Plötsligt kan namnet på frun till en ganska nära bekant bara vara borta, för att i bästa fall dyka upp några timmar senare. Ibland tar det dagar.

Författare, skådespelare, kungligheter, kändisar och kändisars barn – jag hade järnkoll. Nu får allt fler vaga konturer.

Gör det något? Egentligen inte. Men jag tycker det är kul att vara med på pubquiz, och där gäller det att ha alla hästar hemma.

Där får man tyvärr inga pluspoäng för att egentligen veta, men inte komma på. Det gäller att spotta ur sig namnet.

 

En typisk person som jag glömmer namnet på är Alan Rickman. En engelsk skådis med speciellt utseende. Han var en sten i skon i ”Förnuft och känsla” där han spelade överste Brandon som Kate Winslets Marianne blev obegripligt kär i. I ”Love actually” är han den vidrige maken som bedrar Emma Thompson.

Han var svaret på fråga 4 på puben nyligen då jag inte var med. Men när jag fick höra quizet i efterhand poppade hans trista anlete upp när det frågades efter någon som var skurken i den första ”Die hard”-filmen och dessutom dött nyligen.

Jomen, det är ju han….han…han…han…ridå.

Namnet hade fladdrat iväg så långt att jag inte hade en enda bokstav kvar. Ibland minns jag att något börjar på w. Eller har två s i sig. Tror jag.

Att glömma bort Alan Rickman är inte någon stor sak, men ändå ett bevis för att något sker i min hjärna – något jag skulle vilja stoppa.

 

I sin bok om åldrande människor, ”De mörka vattnen stiger”, skriver författaren Margaret Drabble om Claude, vars ordminne är på väg bort.

Han är som jag, minns ibland bitar av ord, men inte hela ordet. Han tror att det överdrivet märkvärdiga ord hans exfru Fran använt för att rättfärdiga ett vansinnigt beslut börjar på A. Men han är inte säker.

Claude har hört att egennamn försvinner först. Sen åker abstrakta substantiv, och så resten av substantiven. Efter det är det dags för verben.

Jag vet inte om namn på dagar, månader och år räknas som abstrakta substantiv, men de har ju blivit en enda röra, och jag kan lika väl säga torsdag när jag menar lördag.

Ibland berättar jag livfullt om någon händelse för en person utan att komma ihåg att han eller hon också var närvarande.

Förutom verb som rättfärdiga, som jag behövde ta hjälp med här ovan, har jag tappat en del konkreta substantiv. Jag kan inte längre komma på vad de heter, de där små platta grå som kryper fram under stenar på kolonilotten.

De dyker upp i trädgården vid fritidshuset under någon träbit en tid senare, och det är likadant: vad fasen heter de nu igen…något med bagge?

När namnen på fåglar, blommor och fjärilar försvinner är det som mest sorgligt i min värld. Jag kunde så många namn, även på latin. Nu fladdrar de bort, och bara dofterna, färgerna och sångerna finns kvar.

 


Att vi blir glömska när vi blir gamla är ett påstående som bygger på bristande forskningsmetoder. Det har visat sig att det inte gäller alla. Vid 70 års ålder har 15 procent ett mycket gott minne.
Det episodiska minnet hjälper oss att komma ihåg namn på personer vi träffat, vad som ska köpas i affären, och vad vi åt till middag i lördags. Det är den minnesfunktion som är mest ålderskänslig.
Den episodiska minnesfunktionen är ganska stabil fram till 60 års ålder. Först då kan man se en genomsnittlig försämring. Men det är väldigt individuellt när och hur snabbt minnet försämras.

(Källa: Forskning och framsteg)

Följ ämnen i artikeln