Ny FRA-spaning kan leda till mardröm

FRA, försvarets radioanstalt.

Att gårdagens viktigaste nyhet möttes av gäspningar är en illustration så deppig som någon av samtiden.

Välkomna till en skön ny värld, där snart vartenda andetag är avlyssnat och någon tar fingeravtryck av dina fantasier.

Det finns hursomhelst ingen anledning att förvånas över att avslöjandet av en obehaglig politisk förändring i attityd blev en klickraket av samma magnitud som om en president i en afrikansk enpartistat fått 99,4 procent av rösterna i val.

Rektor Hamid, uppburen debattör och deltagare i På spåret, visade sig ha sysslat med grov antisemitism. Anders Tegnell morrade att det kan bli aktuellt att återinföra rekommendationen om att inte bege sig i bil längre än två timmar från hemmet. Trump antydde för Gud vet vilken gång i ordningen att han möjligen sitter kvar även vid förlust.

Konkurrens om utrymmet saknades inte då ekot i går berättade att det finns en stor majoritet i riksdagen för att ge FRA möjlighet att signalspana i Sverige.

För att förstå det oerhörda i detta måste vi backa bandet till 2008.

En debatt om ny signalspaningslag rasade, riksdagsledamot stod i talarstolen och grät, några borgerliga politiker inom den regerande alliansen obstruerade och tänkte rösta nej, bloggosfären var i uppror och slängde sig med referenser till Orwell och Kafka.

Och Ingvar Åkesson, generaldirektör på Försvarets Radioanstalt, röt till:

– Det som vi tycker har varit så fel är att vi som är en utrikesunderrättelsetjänst har dragits in i en situation där många människor tror att vi ska spana på svenska folket, sa han.

Även i framtiden var tanken att FRA skulle övervaka skäggiga islamister och renrakade nazister i främmande länder som kan tänkas vilja göra Sverige ont.

Men nu vill Regeringen, Centerpartiet och Liberalerna utreda om FRA ska få större möjligheter än med nuvarande regler, som kräver att någon av de misstänkta befinner sig utomlands.

Givetvis står även Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna bakom tanken.

Mer överraskande är möjligen att en miljöpartist avbrutit sin behagliga tillvaro under en korkek med allt vad det inneburit av blommor att lukta på och gör tummen upp till översyn av lagen.

Vid en första anblick kan förslaget te sig rimligt. Sveriges säkerhetspolitiska läge har försämrats. Spioner och terrorister som planerar dåd i ett land tar sig förr eller senare sannolikt in i det. Och med signalspaning kan FRA söka bredare bland allt digitalt tjatter än vad polisen har möjlighet till.

Men om vi ser denna förändring i ett större perspektiv blir det dystrare.

Var och varannan dag bereder lagstiftaren numera staten större möjligheter att övervaka och snoka i hederliga och mindre hederliga skattebetalarnas göranden och låtanden.

Det är hemliga tvångsmedel och ny kameraövervakning och våta drömmar om anonyma vittnen och lagar som utlovats bara ska användas till att jaga al Quaida och multinationella knarkbaroner är plötsligt utmärkta redskap i kampen mot människor som gör någonting så ohyggligt som att illegalt ladda ner Jönssonligan.

Ta bara polisens rätt att installera trojaner i misstänktas datorer och mobiler. När Thomas Bodström i början på 2000-talet försökte sig på en sådan lag blev han korsfäst. Men tiderna förändras och i våras trädde en lagändring i kraft.

Vi ska bara hacka människors utrustning i undantagsfall, lovade polisen. Kanske tio gånger om året.

Så blev det inte. Hittills har det nya rättsliga utrymmet utnyttjats drygt 20 gånger i månaden i genomsnitt.

Jag skulle kunna fortsätta i evighet. Så sent som i somras blev det enklare att ge tillstånd till att fortsätta avlyssna gangsters som byter simkort. Domstol, som hittills utgjort garant för att paragrafen inte missbrukas, ska inte behöva störas med en förhandling.

Och i dag släppte Justitiedepartementet ett pressmeddelande som berättade att en utredare ska se över möjligheterna till ännu större möjligheter att använda hemliga tvångsmedel.

Så länge regeringen består av hyfsat välvilliga politiker märker de flesta av oss ingenting av all denna inskränkning av rätten att bli lämnad ifred.

Men vad vet vi om morgondagen? Vad vet vi om hur framtida politiker kommer att använda verktygen? Sierskan Saida är inte längre i livet och kan inte guida oss.

Ursäkta att jag stör, men vi kan vara på väg mot en mardröm.