Allt är förändrat för Magdalena Andersson – och Sverige
När Magdalena Andersson steg ut på scenen hade allt förändrats.
Hon stod där framför stora delar av sin regering – Shekarabi, Ekström, Damberg, Eneroth, de hade klumpat ihop sig på ena sidan av scenen – men framför allt stod hon framför medlemmarna i ungdomsförbundet som för flera timmar sedan hade förlorat hoppet om seger, hon stod framför alla dessa valarbetare, alla dessa gäster och hon försäkrade att socialdemokratin står stark.
På sätt och vis hade hon rätt. Partisekreteraren Tobias Baudin sa flera gånger under kvällen att aldrig hade socialdemokraterna knackat på så många dörrar, ringt så många samtal.
En valarbetare – i Linköping – hade personligen talat med 1200 personer.
En annan hade ringt 1700 telefonsamtal.
Fackföreningsrörelsen hade genomfört 600 000 samtal.
Och inför dessa siffror jublade publiken, vrålade, på konferenscentret Stockholm Waterfront. Och visst vittnade siffrorna om socialdemokratins formidabla styrka och storlek.
De som fortfarande var statsråd i Magdalena Anderssons regering berättade gärna om den intensiva valrörelsen.
Utrikesminister Ann Linde hade knackat dörr i förorten Rågsved ända till halv sex på valkvällen. Hon var fortfarande uppskruvad när hon rörde sig bland alla dessa partivänner på golvet och en pressekreterare försökte hindra mig från att ställa frågor och Linde från att svara.
– Denna valrörelse har varit intensivare än någon annan. Säg till pressisen att jag inte gav någon intervju nu! sa Lind och skrattade.
Då var kvällen fortfarande ung.
Om någon timme skulle de första prognoserna presenteras på TV och till en början såg det bra ut för Socialdemokraterna och Magdalena Anderssons lag som de sa på TV.
Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman sa till mig att valrörelsen varit gapigare än vanligt. Den skiljde sig från tidigare därför att intensiteten var – spelad. Ingen fråga fick riktigt fäste i debatten, den flöt fram och tillbaka men utan att så mycket blev sagt.
Han hade knackat dörr i fem förorter på lördagen och … en i dag.
Ygeman blev osäker.
– Jag var i Tensta i dag. Det var jag väl?
Han vände sig till en pressekreterare som nickade.
Leif Pagrotsky, tidigare näringsminister, och Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare och tidigare kommunalråd i Norrköping, cirklade var för sig i lokalen som fristående planeter, ty inga är så ensamma som toppolitiker som lämnat sina ämbeten.
Och ändå sa Stjernkvist det intressantaste jag hörde på hela kvällen.
– Aldrig har det varit sådant fokus på partiledarna. Man pratar om att det liknar presidentval men det är snarare personval. Jag har fått veta mer om Johan Pehrsons (Liberalernas ledare) käresta än om Liberalernas politik.
Valrörelsen var märklig eftersom tidens största frågor var frånvarande. Det ryska anfallskriget mot Ukraina. Klimatkatastrofen. Dessa frågor fladdrade förbi, även när de nämndes fäste de inte i det höga, brutala ljudläget mellan de nya blocken i svensk politik.
Samtidigt hade Stjernkvist aldrig varit med om en valrörelse där så många vanliga medborgare velat diskutera, ja, diskutera, samtala, inte polemisera.
Det var lustigt att höra honom tala om fixeringen vid partiledarna när partifunktionärer delade ut runda pappskyltar med Magdalena Anderssons porträtt på röd botten, ett porträtt där hon skådade ut i fjärran och som påminde gammaldags personkult. Och partisekreteraren Baudin stod på scenen och talade om Andersson som bärare av den högsta visheten:
– Ingen annan politiker hade klarat att leda vårt land genom krisen som Magdalena Andersson… Hon har en grym vinnarskalle… hon är den bästa personen för att leda vårt land.
– Magda! Magda! Magda! ropade publiken.
Det som såg ut som en knapp men ändå seger vändes under kvällen mot ett knappt nederlag. Kvällen blev lång och det verkade som om publiken tunnades ut. SSU:arna sa:
Det är kört.
Men det var inte i det avseendet allt hade förändrats när Magdalena Andersson klockan 20 i ett på natten steg ut på scenen. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Det behöver inte betyda något i grunden.
Denna förlust har en annan dimension. Valet 1979 förlorade Socialdemokraterna med ungefär lika knapp marginal som de verkar förlora med i år.
Mandatperioden 1973-76 hade Sverige haft den absurda lotteririksdagen. Blocken hade 175 mandat var och lotten fick avgöra i fråga efter fråga vilken politik som skulle gälla.
Inför valet 1979 hade man tagit bort ett mandat så att två block aldrig skulle kunna bli lika stora igen. I valet fick de borgerliga 175 mandat och Socialdemokraterna och Vänsterpartiet Kommunisterna tillsammans 174.
8 404 röster skiljde blocken åt.
I det valet blev Moderaterna för första gången största borgerliga parti. Deras politik förändrade i grunden det socialdemokratiska Sverige. Den moderate ekonomiministern Gösta Bohman drev igenom aktiesparfonder som allmänhetens sparande.
Svenskarna blev kapitalister och allt borgerligare: en tendens som fortfarande håller i sig.
I söndagens val förlorade Moderaterna för första gången sin position som största borgerliga parti. Nu är det Sverigedemokraterna.
Vilka förändringar kommer de att genomdriva?
Magdalena Andersson var klädd i lång klänning och en elegant blå jacka. Hon var klädd som den landsmoder Socialdemokraterna försökt få henne till. Ungdomarna i SSU höll upp pappskyltarna med hennes porträtt och ropade Magda, Magda, Magda.
Hon höll ett kort tal. Hon sa att socialdemokratin står stark.
Och ändå är allt förändrat.
