Skam är effektivt för att ändra någons beteende

Publicerad 2020-04-12

Jag ville verkligen inte stanna i Skåne i påsk. Titta på vår stökiga lägenhet som bara blir stökigare ju mer tid vi spenderar i den. Somna i soffan framför ännu ett Aktuellt som går igenom dagens kurvor av smittade och döda. 

 

Vi har minsann varit duktiga i en hel månad. Hållit avstånd och tvättat händerna tills huden skavts av. Jo, jag förstår att det är allvar, men om vi hade packat in oss i bilen, kört försiktigt över landskapsgränsen, tagit med all mat, sett till att inte träffa någon och åkt hem vid minsta symtom? Vi hade inte ens behövt berätta för någon! 

 

“Du låter precis som de som säger sig bry sig om klimatet, men fortsätter som ingenting”, säger min man till mig. Och det finns inget värre än en småleende partner som har rätt.

 

Jag vet hur de här mekanismerna funkar, har till och med skrivit en bok om dem! Men det spelar mindre roll när kroppen och själen längtar efter något annat än vad vi befinner oss i. Längtar efter att det ska få vara som vanligt, efter att inte behöva anpassa sig efter något annat än sina egna trötta behov. Men nu är det kris och myndigheterna och regeringen sätter sitt hopp till att vi ska göra det rätta och inte svika dem eller varandra. Och det gör de rätt i.

 

För folk kommer att fortsätta vara folk, även i en kris. Vilket innebär att de flesta kommer att försöka göra det man anser vara korrekt, och inte minst vad man tror förväntas av andra.

 

När tillräckligt många börjar tycka något nytt – som att det är viktigt att stanna hemma över påsk och hålla avstånd – så förskjuts de sociala normerna. Något nytt blir det allmänt rådande och saker som tidigare var okej blir plötsligt oacceptabla. Snabbt fattar man att nu är det nya spelregler som gäller, och bryter man mot dem kommer man att bli straffad av gruppen.

Till slut handlar inte resan till stugan främst om huruvida man faktiskt riskerar att sprida smitta eller belasta sjukvården, utan om att man genom att resa inte tar sitt kollektiva ansvar. Inte följer den sociala konventionen, inte upprätthåller lagmoralen. Det handlar inte om dig och din stuga utan om oss alla och kampen för att hantera krisen.

 

Med socialt tryck kommer också skam, som en trofast, ettrig följeslagare. Skam, eller snarare rädsla för att skämmas, är en stor anledning till att vi gör det vi tror att andra förväntar sig av oss. Den som bryter förväntningarna riskerar att bli uthängd. Reportage av solbadande pensionärer följs av arga, rädda och ibland hånande kommentarer om att de borde skämmas.

 

Skam är effektivt för att snabbt ändra någons beteende. Men skambeläggning är ingen långsiktigt hållbar strategi för att få folk att lyda. Skam kommer alltid att florera så fort vi har en stark norm kring något. Få människor är immuna mot den, men vi mår såklart bättre av att följa rekommendationerna för att vi tror att det är det bästa och för att vi vill ta vårt ansvar.

Även om smittspridningen här än så länge tycks vara någorlunda beskedlig, har vi i Skåne av regionrådet uppmanats att stanna hemma.

 

I Malmö vilar det en stämning av lugnet före stormen. Jag pratar med en bekant som jobbar på sjukhuset. Det är lugnt, ovanligt lugnt. Folk som i vanliga fall söker akut stannar hemma, och coronapatienterna har ännu inte börjat fylla vårdplatserna.

Men den kommer, stormen, det vet vi. Även om styrkan på den fortfarande är oviss. Och oavsett vad skammen gör med oss kommer vi behöva fortsätta hålla ut, hålla avstånd och hålla oss på hemmaplan ett bra tag till.