Jag börjar känna pressen att hitta en partner
Jag är vad man i kliniska termer kallar för ständigt singel. I folkmun mer känt som ”jag ser henne alltid ensam” eller ” hon dog ungmö, föda för byrackor”. Att jag aldrig varit i en riktig relation står i tydlig kontrast till mina jämnåriga kompisar som varit i parkonstellationer sedan 15-års ålder.
Tvåsamhetens blick omöjlig att gömma sig ifrån.
Mitt ständiga singelskap gick in i en ny era när jag fyllde 26 år tidigare i sommar. Officiellt närmare trettio. Det är konstigt det där. Jag ser high school-serier på HBO och tänker att jag är jämngammal (det kan i och för sig bero på att 14-åringar spelas av 30-åringar), dricker havremjölk och är smärtsamt självmedveten. Bevis för ungdom. Men när jag fyllde närmare trettio var det som att jag för första gången tittade upp och insåg att alla mina kompisar har skinny jeans. En känsla av att min tid är på väg att rinna ut kom över mig.
Att 26 är början på min ”Bridget Jones”-epok blev ännu tydligare när min mormor för några dagar sedan började prata om bebisar. Jag visste att dagen skulle komma men trodde den var år borta. Tror du inte mamma hade blivit glad för ett barnbarn? Hade inte det varit mysigt? Jag frågade mormor om hon är medveten om att jag inte har någon att skaffa barn med. Hon sa att jag borde fråga den snygga killen som jobbar på Willys om han vill ta en kaffe. Min mormor har börjat bli desperat å mina vägnar. Hon vill att jag ska hoppa på nyexade gymnasieelever i fruktdisken.
Denna sommaren markerar också första gången jag fick frågan om jag har barn. Jag satt i ett lunchrum och pratade med en nybliven trebarnspappa. Helt plötsligt sa han, du har också barn eller? Det var det där ELLER som tog mig på sängen. Det självklara i det där ELLER. Om jag har morsa-aura nu, ville jag säga, vad är jag då om tio år? Mormor?
Jag tycks åldras i hundår och hinner inte med.
Jag googlade ”26 and singel” en mulen eftermiddag. Mina kompisar kanske inte kan relatera men jag har alltid mitt internet som kan säga till mig att jag är helt normal. Men internet förrådde mig. En tidning hade satt ihop anonyma vittnesmål från singelskapet. ”Jag är 28 och ibland går jag månader utan mänsklig kontakt. Jag är glad att min katt förmodligen har 8 till 10 år kvar innan hon dör, jag tror inte att jag hade överlevt utan henne.”
Det verkar alltså finnas två alternativ för mig. Antingen hittar jag en partner snart eller så blir jag en crazy cat lady inom loppet av två år. Helt plötsligt har jag fått en ny förståelse för varför olyckliga par inte skiljer sig.
Att singel är ett sånt lågstatusyrke är också högst orättvist eftersom det är vi som gör grovjobbet. Det är vi som går på alla tillställningar, bröllop och dop, ensamma. Sitter vid bord och småpratar med par. Och det ska alla duos som varit tillsammans sedan gymnasieåldern veta är en jäkla bedrift.