När pappa och jag pratar om Einár
Jag ville skriva om Einár.
Att jag vaknade en morgon och plockade upp min telefon trots att det är ett tecken på ett fattigt liv att välja mobilen framför vad det nu är man förväntas göra när man vaknar.
Einár hade skjutits ihjäl och min första tanke var att han är född 2002, precis som min äldsta dotter.
Jag gick in till först den dottern och sedan till hennes syster. De blev inte lika chockade som jag, kanske för att de inte tänkte att det var deras barn.
Och det är ju inte mitt barn.
Men 2002 var alldeles nyss, för mig och för alla andra som har barn och identifierar sig med året de blev föräldrar.
Jag körde till Oskarshamn med min pappa för att hämta en lampa.
I bilen pratar vi om Einár och om rap. Så här går det till när pappa och jag pratar om rap: Han säger att han aldrig har förstått sig på rap. Jag säger att jag aldrig har förstått mig på dansband och country. Och då säger pappa att hon den där
den där
den där
Jill Johnsson
är ju bra.
Så pratar vi när vi pratar om rap.
Lyssna här, säger jag och håller upp ”Gamora” på mobilen. Så lamt att bara känna till den mest kända låten och som dessutom bara är en featuring Einár, men jag gillar den, jag är ett barn av min sena 70-talstid.
”Hon är min gangster wife och hon gör gangster shit”
Jag vet inte riktigt vad en gangster wife är och jag har inte lust att förnedra mig på slangipedia en gång till. Jag tycker om låten, som bara en 42-åring kan.
”Det här är väl bra?” frågar jag pappa retoriskt.
Sen börjar jag gråta.
På grund av det där med 2002.
Jag tänker på mitt barn, alla andras barn, födda det snyggt jämna året 2002. I sina rum, med sina vänner, vad de pratar om, vad de tänker på, vad som tynger dem. Är de vuxna? Jag tycker inte det, men de ska bli.
Om de får leva.
Jag gråter i pappas bil och pappa blir tyst. Han är min gangsterpappa. Sen säger han att han har för mycket jacka och fleece på sig, han är varm och jag säger att han ska stanna och kliva ur. Men han fortsätter att köra och sen pratar vi om dieselpriset, igen.
Jag ville skriva om Einár.
Att jag inte står ut med alla 60-plus-personer på Facebook som lägger upp hans texter och förfasar sig. ”Ja, han är död och det är förskräckligt, men ser ni hur han uttrycker sig? Är det så här vi ska ha det?”
Sen dök Bert Karlsson upp i mitt flöde, hur trasig är min algoritm? När jag har hört Bert Karlsson prata om Einár så vill jag sluta med internet.
Men på den sjätte dagen skriver 50-talisten Peter Kadhammar en fantastiskt text och jag fylls av hopp.
Jag ville skriva om Einár.
Om min ilska mot fördumningen.
Om oviljan att förstå och den andfådda förfasningen.
Jag ville skriva om Einár, men det är svårt.
För jag ser bara ett barn som föddes samma höst som mitt eget barn.
Sedan 2002 är jag en gangstermamma.