De drabbas hårdast av klimatkrisen – men kan inte delta i toppmötet
Det är inte lätt att hålla modet uppe kring klimatkrisen just nu. Det lilla andrum som pandemin gav planeten märks knappt ens som ett hack i utsläppskurvorna. De ekonomiska koldioxidhjulen är i full rullning igen.
Ett asiatiskt flygbolag har nyligen erbjudit sina kunder ett sorts bufféupplägg, där man mot en månadssumma får flyga så mycket man orkar på deras linjer.
I veckan, just före ordförandeskapet i COP26 i Glasgow, sänkte Storbritanniens finansminister Rishi Sunak skatten på inrikesflyget med motiveringen att ”britter ska få komma samman”.
Klimatmötet i Skottland ser ut att bli en mindre besökt sammankomst än de tidigare, men inte i första hand för att Londonbor inte kan flyga dit. Australiens premiärminister Scott Morrison inledde hösten med att tveka kring sin medverkan, men ändrade sig till slut när trycket internationellt blev för stort.
Australien är en av världens värsta C2O-utsläppare per capita och förlitar sig dessutom på export av kol som näst största inkomstkälla. Morrison vet att skärpta globala klimatmål på mötet – något helt avgörande för att stoppa en fullskalig katastrof – åtminstone inledningsvis kommer att slå hårt mot landets ekonomi. Och här har politiska ledare i gemen som bekant inte framtiden framför ögonen. Om man med framtiden inte menar nästa val.
Morrison styr i ett land som utgör något av en anomali i klimatsammanhang; Australien är ett utsatt territorium men en ekonomisk jätte på det södra halvklotet. Flera av landets grannar kommer inte att kunna skicka representation till mötet i Glasgow alls.
Enligt en sammanställning gjord av The Guardian kommer en tredjedel av de låglänta Stillahavsögrupperna inte närvara eftersom det helt enkelt är för svårt och dyrt. Och här får man en rätt pedagogisk bild över den orättvisa som råder mellan de rika länder i norr som släpper ut mest koldioxid och de fattiga i syd som betalar priset i allt värre klimatkatastrofer på sina breddgrader.
Aktivister, lobbyister och politiker från länder som Fiji och Marshallöarna brukar spela en viktig roll för att representera planetens absolut känsligaste bosättningar på klimatmötena. I år kan många inte ta sig till Storbritannien på grund av karantänregler under pandemin.
I september krävde Climate Action Network, som samlar 1 500 NGO:s världen över, att COP26 skulle flyttas. Man menar att de olika riktlinjerna för testning, karantän och den höga kostnaden för att ta sig till och övernatta i Glasgow under pandemin straffar de fattiga länderna särskilt hårt. Den låga vaccinationsgraden på södra halvklotet är en direkt effekt av att västvärlden vägrat dela med sig av sina sprutor.
COP26-organisationen svarade med att utlova vaccin åt alla deltagare som är intresserade, samt att ta bort flera utvecklingsänder från ”röda listan” som innebär inresekrångel i Storbritannien. Too little too late. Så sent som den 11 oktober var minst hälften av de afrikanska delegaterna osäkra på om de skulle kunna ta sig till Skottland alls, enligt Le Monde.
Förhållandet mellan nord och syd är en av de tydligaste globala konfliktlinjerna när det kommer till fördelningen av ekonomi, välfärd och jordens resurser.
Det finns många historiska förklaringar – slaveriet, kolonialismen, korruption, inbördeskrig – till den skriande ojämlikheten. Ur ett klimatperspektiv är västvärldens historiska skuld inte bara uppenbar, den är också helt och hållet mätbar. Norra halvklotet är ansvariga för en förkrossande majoritet av de växthusgaser som värmer upp jordklotet, trasar sönder ekosystemen och ödelägger stora landområden i det fattiga syd.
Uppslutningen till COP26 ser ut att bli en övertydlig bild av vems röst som räknas och inte.
