De rikas värdelösa klimatlöfte

De rika ländernas löfte att nå målet om maximalt 1,5 graders uppvärmning får stor uppmärksamhet. Frågan är varför.

Eftersom de inte presenterar hur det ska gå till är det bara ett spel för galleriet inför klimattoppmötet i Glasgow.

Följ ämnen

Jag ska inte gå så långt som till att kalla G20-ländernas deklaration för meningslös men det är bra nära.

När de rika ländernas toppmöte avslutades i Rom i söndags var man tvungen att ge en positiv spinn inför Glasgow. Då enades ledarna om ett löfte som de kan uttala utan att egentligen behöva vidta de extremt långtgående åtgärder som krävs för att nå dit.

Man satte inte ens ett datum för när det ska vara uppfyllt. Bara det luddiga att nollutsläpp ska uppnås ”i mitten av eller omkring mitten av århundradet”.

Det är mer att betrakta som en vision än ett löfte. En vision som låter bra och ger hopp inför klimatmötet COP26 men som ledarna vet att världen har små möjligheter att nå.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson, Frankrikes president Emmanuel Macron, Tysklands förbundskansler Angela Merkel, och USA:s  president Joe Biden på plats på G20-ländernas toppmöte i Rom.

Inte minst på grund av de rikaste ländernas omfattande utsläpp. Deras löften om utsläppsminskningar inför Glasgow räcker inte till.

G20-länderna, där ingår bland annat USA, Kina, Indien, Japan, Tyskland och Storbritannien, står för närmare 80 procent av världens utsläpp av växthusgaser. Världen skulle med andra ord ganska lätt kunna nå målet om just dessa länder såg till att kraftigt minska sina utsläpp.
Men det gör de inte.

Kina ökar sina utsläpp och har inte lovat att minska dem förrän 2030. Dessutom ökar Kina användningen av den smutsigaste energikällan, kol.

En minut tolv

I USA har Joe Biden en efter amerikanska förhållanden ambitiös klimatagenda. Problemet är att han har stora problem att få igenom den i kongressen där politiker som får bidrag av olje- och kolbolagen motsätter sig alla drastiska neddragningar av fossila bränslen.

Tyskland ska nästa år ha stängt alla sina kärnkraftverk, en energikälla som visserligen medför vissa säkerhetsrisker men som skulle kunna spela stor roll för landets väg bort från fossila bränslen. Istället ska tyskarna använda kol fram till 2038.

När den brittiske premiärministern Boris Johnson i dag invigningstalade i Glasgow plockade han fram den klassiska metaforen att "klockan slår en minut i tolv" för världens möjligheter att rädda planeten från de värsta klimateffekterna. Samtidigt har hans egen regering just gjort det billigare att köra bil och flyga.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson öppningstalar på klimatmötet i Glasgow.

Japan stängde av alla sina kärnkraftverk efter olyckan i Fukushima 2011. Istället importerar man stora mängde olja och gas för att kompensera för bortfallet. Även i Japan skulle kärnkraften ur klimatsynpunkt hjälpa landet att successivt på över till sol, vind och vattenkraft.

Världsledarnas löfte om klimatmålet och deras egna handlingar hänger helt enkelt inte ihop.

Självklart är ambitionen att nå klimatmålet lovvärt. Numera är det få av världens länder som inte är eniga om vikten av att få ner utsläppen för att undvika ett läge där extremväder, torka och höjda havsnivåer gör allt större delar av planeten obeboliga.

Öppnar inte plånboken

Problemet är att alla tycker att det är någon annan som ska göra grovjobbet.

De fattiga länderna anser att de rika länderna historiskt sett stått för de största utsläppen och därför måste göra mer. Inte minst genom att betala för de fattiga länderna investeringar i förnybara energikällor.

Något de rika säger att de är beredda att göra men när pengarna väl ska fram vill de inte öppna plånboken. Löftet om 100 miljarder dollar årligen upprepades i Rom men deadline flyttades fram till 2023.

Även de rika länderna har sina interna problem där det för såväl demokratiskt valda ledare som diktatorer handlar om att försöka hänga sig kvar vid makten. Då går det inte att göra alltför kraftiga förändringar som påverkar människors vardag negativt.

Att när bensinpriserna rusar och uppvärmningskostanden för bostaden skenar säga till folk att det är ett tillfälligt ont de får leva med för att klara klimatomställningen, faller inte i särskilt god jord.

Men det är precis vad mycket av politiken syftar till. Det ska bli dyrare att använda fossila bränslen vilket ska göra det mer attraktivt att investera i förnybar energi. Det är glappet, att göra övergången smidig, som är det svåra.
På sikt blir elbilarna billigare. Över tid kommer teknik för att lagra energi från sol och vind så att fluktuationerna på grund av vädret kan jämnas ut.

Men att fatta de obekväma besluten här och nu är inte lätt.
Då är det enklare att lugna människor med till intet förpliktigande klimatlöften och låta någon annan ta hand om konsekvenserna.