Vet borgerligheten inte att 175 myror är fler än 174 elefanter?

”Varför Kristdemokrater och Moderaterna hakade på misstroendevoten mot Johansson är desto svårare att förstå. Här finns många frågor att ställa.”

Turerna kring den svenska Nato-ansökan saknar inte humor och att följa spektaklet från utlandet förhöjer möjligen det intrycket ännu mer. Och då sitter jag ändå inte i Turkiet, där det måste dansas disco bland Erdogans anhängare just nu.

Först och främst: Socialdemokraternas performance-liknande krängning i Nato-frågan. Jag kan inte vara ensam om att ha hört ljudupptagningen från partikongressen i höstas där försvarsminister Peter Hultqvist garanterade att ”aldrig så länge jag är försvarsminister medverka i en sådan process”.

Men ibland går det fort i hockey och ibland ”förändras förutsättningarna” dramatiskt på kort tid. Sina principer ska man förstås hålla hårt på, men när de inte längre passar är det bra att ha andra tillgängliga. Kanske skulle Peter Hultqvist ha garderat sig och sagt att han aldrig så länge han är försvarsminister under de här förutsättningarna tänkte medverka till Sveriges inträde i Nato? Å andra sidan är han sosse med makt, och då har man i Sverige det mycket speciella privilegiet att få svänga om i avgörande frågor utan att någonsin bli rejält synad. Så står skrivet i grundlagen.

 

För övrigt är det förstås briljant att säga nej till Nato på premissen att det geopolitiska världsläget inte förändras. Det är förvillande likt att inte ha något annat än en tillfällig åsikt i frågan alls.

Men så gick det till när regeringspartiet bytte fot i Nato-frågan och samtidigt lyckades göra den till sin. Jag förstår att detta gör oppositionen frustrerad. Men att det irriterar dem så till den grad att de hakade på Sverigedemokraternas misstroendeförklaring mot justitieminister Morgan Johansson var ändå lite av en skräll. Någonsstans utgår man ju från att också borgerliga politiker har elementära kunskaper i parlamentarisk matematik. Sedan minns man hur Ulf Kristersson utropade sig till segrare och krävde Stefan Löfvens avgång trots ett mandat mindre än motståndarblocket efter riksdagsvalet 2018.

 

Är det där vi har hamnat igen?
Att Sverigedemokraterna älskar att trycka på misstroendeknappen är väl känt. I ett läge där SD tappar i opinionen och inte har hörts ordentligt i en fråga på evigheter känner de sig förmodligen tvungna att göra sitt lilla för att skapa oreda.

Varför Kristdemokrater och Moderaterna hakade på misstroendevoten mot Johansson är desto svårare att förstå. Här finns många frågor att ställa.

Den pragmatiska: Tror de att en ny justitieminister skulle få bukt med gängkriminaliteten på tre månader och över sommarledigheten tills det är val och borgerligheten ändå har lovat att ”byta ut regeringen”?

Den cyniska: Vore det inte mer strategiskt att ha kvar Morgan Johansson som måltavla i debatten om skjutningarna under valrörelsen, snarare än att svinga mot en ny minister som alltid kan hänvisa till att hen ännu inte fått tid och utrymme att bekämpa problemet?

Den genanta: Vet borgerligheten fortfarande inte att 175 myror är fler än 174 elefanter också i kammaren?

 

Utfallet var enkelt att räkna ut på förhand för alla med en genomsnittlig intelligenskvot: Det överlägset mest troliga scenariot var att utslagsrösten skulle hamna hos Amineh Kakabaveh. Så varför skulle landets mest Nato-positiva politiker vilja bidra till att en av Erdogans uttryckliga måltavlor i Sverige får en förhandlingsmässig royal flush på hand i det här Historiskt Instabila Säkerhetsläget?

Det går faktiskt inte att förstå. Om alltså inte Ulf Kristersson försöker sabotera för Socialdemokraterna för att själva få ta Sverige in i Nato efter riksdagsvalet i höst? Det är i så fall ett förbluffande högt och riskfyllt spel. Och inte desto mindre: Extremt imponerande om det lyckas.