Samma orimliga brister som i fallet ”Lilla Hjärtat”
Orosanmälningar i över ett årtionde och en manipulativ pappa.
Aftonbladets granskning av mannen som begick grova brott mot sina barn avslöjar samma oacceptabla brister som ledde fram till "Lilla Hjärtats" död.
"Sveket mot barnen".
Så lyder rubriken till det utomordentliga och viktiga reportage som reportern Christoffer Nilsson har skrivit.
Det hade kunnat vara ord utan mening och innehåll, alltid är det någon fotbollstjärna som byter klubb eller politiker som anklagar varandra för dittan och dattan, går det ens en dag utan att någon har gjort sig skyldig till en moralisk förbrytelse som är så hopplös att definiera att det enda som återstår är en vag anklagelse om svek.
Men jag vet inte hur den kollektiva myndighetskollaps som Aftonbladet i dag har avslöjat bättre ska beskrivas; ett 20-tal orosanmälningar, två nedlagda polisutredningar, lärare som förstår att någonting är väldigt fel.
Ändå kan mardrömmen fortgå i tolv år, ändå kan pappan fortsätta att grovt misshandla och förgripa sig på barnen.
Hur kan det komma sig att åklagare inte fattar beslut om husrannsakan, trots ett detaljerat och till synes trovärdigt tips om att det finns mängder av barnpornografi i hemmet?
Varför har personal i skolor flera gånger struntat i att slå larm om det våld de såg tecken på? Någonting är ju uppenbarligen allvarligt fel då en elev dyker upp till dagens första lektion med bruten arm.
Hur kom det sig att polisen lade ner två utredningar om grova övergrepp, trots dokumenterade skador och barns ingående berättelser?
I efterhand, med facit i hand, är det naturligtvis enkelt att peka på brister och utkräva ansvar.
Inte minst granskningar av de sociala myndigheternas insatser tenderar att bortse från en personal som är hårt pressad av underbemanning, svåra utredningar och att skilja orosanmälningar som begås av sviken partner eller illasinnad granne från de som har grund.
Att skilja barn från föräldrar är ett våld som myndigheter har rätt att begå och som måste användas med betydande varsamhet.
Med det sagt är det inte svårt att instämma i slutsatserna som socialtjänsten i kommunen gjorde i en utredning i efterhand.
Alla dessa anmälningar om fysiskt våld, sexuella övergrepp, hot och kontroll, den stora oro som fanns för barnens välbefinnande i ett årtionde, utan att någonting hände.
En av de viktigaste slutsatserna rör pappan. Att mannen inte samtyckt till att barnen får prata med tjänstemän har flera gånger lättvindigt godtagits.
”Pappan har tillåtits att styra utredningar”, skriver utredaren och påpekar att det finns lagligt stöd för att prata med barn mot föräldrars vilja vid oro.
Analysen är som ett eko av ett beslut som fattades av IVO tre månader tidigare i ett annat ärende i en annan del av landet:
”Tillsynen visar att handläggningen av ärendet genomsyrats av att nämnden brister i att ta ansvar genom att föräldrarna har fått sätta ramarna för socialtjänstens arbete.
Detta har lett till att barnet hamnat i skymundan och att nämnden inte har tagit ansvar för flickans behov av skydd och stöd.”
När de raderna skrevs var det försent. Den treåriga flickan Esmeralda, ”Lilla Hjärtat”, var död.
En katastrof av det slaget upprepades inte denna gång. Barnen har räddats ur mardrömmen, deras pappa har dömts till 13 år och tio månaders fängelse.
Förhoppningsvis kommer de lagändringar som socialminister Lena Hallengren presenterade i förra veckan att leda till att färre små och värnlösa människor far illa. Kraven på socialnämnden blir större.
Det bör dock påpekas att paragrafer redan finns. De har bara inte utnyttjats.
Helt kommer samhället aldrig att kunna skydda alla barn.
Men Sverige måste kunna betydligt bättre än så här.