Jag skiter i festivalvåldtäkterna

”Vi ska aldrig vänja oss vid orättvisor, bli uttråkade av utsatthet och sluta förvänta oss folkvett”, skriver Linnéa Claeson.

I ett mejl läser jag att någon ska köra upp en kniv i fittan på mig men jag blir inte kränkt, jag blir uttråkad. Jahapp. Same shit, different day. Förstrött scrollar jag vidare och ser ut genom fönstret. Sommaren står i blom så nu flockas folk och fä till festivalerna, men eftersom fän inte kan bete sig som folk är första rubriken om våldtäkter inte långt borta. Men jag orkar faktiskt inte engagera mig. Det är ju såhär varje sommar. I tält, buskage, konserthav och på bajamajor ska det tafsas, trakasseras och trasas sönder. Inget nytt. Varje sommar, samma sak. Spelar ingen roll.

 

Ännu mindre spelar det roll att våldtäkt används som krigsföring under massakern i Sudan eftersom det knappt rapporterats om. Det förvånar lika lite som att förra helgens festligheter medförde meddelanden till mig från människor som utsatts för vidrigheter. De ville ha råd, stöd eller tröst efter att en midsommarnattsdröm förvandlats till en mardröm. Sill, nubbe och en hand för munnen. Femkamp, fylla och sönderslitna kläder. Inga blommor under huvudkudden, bara tårar och trasighet. Nej, ingen blir förvånad. Sexuella övergrepp är ju svensk midsommartradition.

Eller är kanske tillstånd ett bättre ord, för även idag begås ett stort antal våldtäkter i Sverige. Precis som igår. Precis som imorgon. Och? Vem fan bryr sig? Inte vi i alla fall. Inte värmetillräckligt i alla fall.

Avsaknaden av politiska reformer och revolter talar för sig själv. Kanske har vi blivit vana. Uppgivna. Lama.

 

Kanske är det inte konstigt efter att världshistoriens största manifestation mot sexuellt våld inte ledde till större politisk eller social förändring. För förändringen. Var är den? När Metoo-männen återvänder med makt och miljoner. När rättsväsendets resurser fortfarande fördelas med ett alltför lågt intresse av att förebygga och utreda mäns våld mot kvinnor. När maktordningen som är själva boven till ojämlikhet fortfarande är intakt, kanske inte ens vidrörd, knappt ens omnämnd. När civilsamhällets energi går förlorad i att brinna för enskilda fall istället för att kämpa för omfattande och strukturell omdaning. När vi står och stampar. När vi hela tiden får nöja oss med många bäckar små. Fan.

 

Klart jag bryr mig egentligen, det är väl det enda jag är säker på att jag gör. Jag är ledsen bara. Nej, förtvivlad. Precis som ni. För förändringen. Var är den? Det går för jävla långsamt. Det går skitdåligt. Det går inte alls. Och den bottenlösa sorgen över alla som tar skada av vår samtid är ett oupphörligt blödande sår i mitt bröst som jag inte kan leva med. Många av erkänner samma sak. Sorgen är ständig och outhärdlig.

Men det kanske är i sorgen vi kan hitta sammanhållning, mellan varandra, de som kämpat före oss och de som kommer sen. Utifrån känslan av vanmakt våga vara gränslösa. Kunna se att om inga tidigare vägar fungerat måste vi kanske ta helt nya. Kanalisera känsla till kraft.

 

Vi ska aldrig vänja oss vid orättvisor, bli uttråkade av utsatthet och sluta förvänta oss folkvett av folk som inte beter sig som folk. Inte låta normalisering hindra oss från att bli förvånade och förbannade. Vi måste känna nånting, vi måste göra nånting! Göra mer, arbeta snabbare, drömma större! Vi måste fortsätta bli galna, våga vara radikala, om det är det de kallar oss när vi bara ber om en värld där människor är lika mycket värda och behandlas med respekt. Vi
måste våga, orka och komma ihåg att känna och göra mer.

 


Eller än hellre med Ingrid Sjöstrands ord:
 

Elda under din vrede
med maktens nyheter
Dämpa inte din smärta
över livet
som stjäls ifrån oss
Trösta inte din sorg
över världen
som våldtas
inför våra ögon
Elda under din vrede