I förskolan finns inga hjältar – där finns experter
Stolt är jag inte över incidenten i busken.
Men sonens inskolning var besvärande, han vrålade och gnydde inför den chanslösa personalen. Ombedd att backa var jag som osynligt tjudrad till skolgården, fysiskt oförmögen att röra mig utom synhåll.
Tjugo meter bort. Inte mer. Där trippade jag i sidled på en gångväg och spanade mot ettåringarna. Ögon som rockringar. Jag anade att det verkade suspekt, att förbipasserande kunde missförstå, och sökte skydd i ett buskage för att fortsätta övervakningen.
Dold och hukad i grenverket kom nästa insikt. Det här ser ännu värre ut.
Jag lommade hem.
Vi hade inte tänkt byta förskola, men efter fyra-fem dagar utan framsteg uppstod en lucka på ett närliggande ställe. I dörren möttes vi av Fia.
Hon var en gråhårig kvinna som pratade på ett annat sätt med ungarna. Lite som en taxichaufför, lite som Hyland, lite som en magister. Pojken lyssnade. Nickade. Skrattade. Fattade en tiondel men fattade ändå allt.
Vi skrev över honom samma dag och kom aldrig att ångra oss, för Fia är alltjämt den skickligaste barnskötaren jag mött.
Men hon är ingen hjälte.
Det är hela poängen med den här texten, att Fia inte är en hjälte. Ändå tillhör hon en yrkeskår som alltför ofta beskrivs just så.
Det finns texter i Expressen, Mitt i och Aftonbladet om hjältar på förskolan. Det säljs tavlor med budskapet ”jag kanske inte är någon superhjälte men jag är barnskötare och det är tillräckligt nära”.
Få skulle beskriva en revisor eller murare som hjältelik, men inom vård och skola är det återkommande. Det heroiska brukar bestå i att de kämpar trots nedskärningar och tidspress.
I samma stund som vi lyfter upp någon till det övernaturliga fråntar vi en bit av hennes professionalitet. En hjälte drivs av sitt stora hjärta, hon är alltigenom god, hon hänger inte av manteln och fakturerar för sina tjänster.
En hjälte belönas med ett leende, inte en reform.
Jag ringer Fia. Hon berättar att 30 år i yrket lärt henne att inte dadda eller förställa rösten. Prata inte med mjuka konsonanter. Man måste lita på barn, ge dem uppgifter, lyssna på undertexten hos en vars ordförråd brister.
Det är svårt.
– Får barnet ett utbrott och vill sitta och tjura i en vagn en timme så låt det. Man kan inte tvinga barn till vad som helst. Det är lika dumt som att be barnen om kramar när de går hem. De kramar när de känner för det.
En barnskötare tjänar i snitt 25 000 kronor i månaden och en förskollärare ett par tusenlappar till. Det är för lågt. Mer oroande är rapporter om otrygga anställningar, om 56 procent fler sjukfall än resterande arbetsmarknad och att tre av fyra uppger att barngrupperna är för stora.
Allt går att bekämpa och förändra på sikt. Men då ska vi se personalen på förskolorna för vad de är, inte beklä dem i trikåer och masker.
Barnskötare och förskollärare är proffs. Likt framstående arkitekter, författare eller möbelsnickare bemästrar de sina hantverk.
Och Fia är ingen hjälte, hon är en expert.