Den fria världen håller sakta på att tyna bort

Här i Sverige har nu titeln som andra största parti gått till ett parti som inte var representerat i riksdagen för tio år sedan, skriver Ulrica Schenström.

Vart är världen på väg? Det är den klassiska frågan som borde diskuteras i ännu högre utsträckning idag än spelteoretiska resonemang om vem som tar vem vid en regeringsbildning. Vi ser idag hur ett – över 20-procentsparti – driver en politik som vill ta oss ut ur EU och distansera oss från NATO. I en tid efter Brexit och Trump, som i framtiden kommer att ses som de tydligaste varningstecknen på vart världen var på väg, måste vi hålla fast vid våra värderingar. Nu menar jag inte om de som i svensk politik kallas för ”svenska värderingar” utan snarare västvärldens organisering efter WW2.
Samarbete, öppenhet och handel istället för slutenhet, protektionism och ”ensam är stark”, det var det som vägledde de – i dag legendariska politiker – som försökte läka ihop en hel värld. Allt var inte enkelt, allt var inte förutbestämt men de hade en klar uppfattning om hur vägen framåt såg ut. I dag står vi inför samma vägskäl.

Året 2016 var början på västvärldens uppluckring. Det inleddes med att Ryssland sa upp sitt frihandelsavtal med Ukraina, eftersom Ukraina slöt ett med EU. Under midsommarhelgen samma år kom Brexit, som chockade världen totalt. Året avslutades med att Trump blev vald till president och hela världen undrade återigen vad som hade hänt och hur det kunde hända.

Här i Sverige har nu titeln som andra största parti gått till ett parti som inte var representerat i riksdagen för tio år sedan. Politiken, medierna, näringslivet och akademin – ja, hela det svenska etablissemanget undrade naivt vad det var som hände, och hur det kunde hända.

Den fria världen börjar sakta men säkert att tyna bort. Den som till fullo kan titulera sig ”den fria världens ledare” idag, efter att USA har kastat in handduken, är Angela Merkel och vi ser nu hur knivarna slipas bakom hennes rygg. Det börjar ryktas i medierna om att avgångskraven kommer inom kort. Hennes storkoalition med den tyska socialdemokratin har redan börjat krackelera, innan den ens kommit på plats ordentligt. Om Merkel faller riskerar Europa helt plötsligt famla omkring i mörker, även om vi faktiskt redan nu kan se tydliga tecken på det. Den naturliga ledaren för den fria världen kan försvinna från scenen och bakom kulisserna står det andra krafter som med alla medel vill greppa makten och taktpinnen för västvärlden.

Och riktigt läskigt blir det kanske redan nu under juli månads NATO-möte. Vi kan inte utesluta att Trump meddelar att USA ska sluta vara huvudfinansiär för försvarsalliansen, och upphöra med engagemanget av försvaret av Europa, som med Sydkorea nyss.

Det olyckliga är att detta kommer just nu, när Ryssland inte drar sig för att använda allt från påverkansoperationer till direkt militära medel i sitt närområde. Den politiske redaktören på Hudiksvalls Tidning, Patrik Oksanen, har lite drastiskt talat om att vi lever under den "sista lyckliga sommaren”.

Socialdemokratin i Sverige lever lika farligt som den tyska. När de fackliga medlemmarna börjar vända ryggen till arbetarrörelsen och blicka bort mot den extrema kanten vet vi redan idag hur det kan sluta. Vi har sett det förut och kan nog gissa hur det kommer att sluta också. Vi behöver inte längre fråga oss vart vi är på väg. Att vi aldrig lär oss av historien.