Fascismen är underbar
Fascismen har vaknat igen. Och det förbryllar oss. Hat är ju så himla omodernt.
Men det är inte hat, det är en berättelse om gemenskap.
Om du vill förstå fascismen – börja med att se “Lejonkungen”.
I 19 år var ”Lejonkungen” tidernas mest inkomstbringande animerade film innan Disney slog sitt eget rekord med ”Frost”. Men det är fortfarande Disneys mörkaste film. På flera sätt. Många som växte upp med ”Lejonkungen” skälver ännu vid minnet av Mufasas död, en ohygglig scen där den förrådda kungen trampas ihjäl av en skenande hjord inför ögonen på sin son, Simba. Filmens mörkaste och märkligaste sida är emellertid den fascistiska.
Det kan låta lite kultursidigt och ansträngt men ”Lejonkungen” följer verkligen en utstuderat fascistisk dramaturgi. (Det här är inget avslöjande, redan i höjd med premiären 1994 hade Washington Posts filmskribent Hal Hinson problem att ens urskilja handlingen i sörjan av ”poppsykologi och begynnande fascism”.)
Det är inte alls uppenbart, i synnerhet inte för ett barn. Vi bär liksom inte de kritiska glasögonen när vi ser en animerad film med ludna karaktärer och musikalavsnitt. Men låt oss titta på vad som egentligen händer.
Lejonen, med födslorätt till tronen, regerar över ett rike där zebror och gaseller inte bara finner sig i att bli uppätna, utan även aktivt söker upp och bugar inför sina bödlar vid foten av rikets parlament: Lejonklippan. Styrka är den överordnade ledaregenskapen och färgmättad harmoni råder när alla invånare accepterar sin plats i näringskedjan. När elitens tronarvinge Simba ställer naiva frågor om maktordningen håller hans far Mufasa en förvirrad föreläsning om det ekologiska kretsloppet och varnar Simba för att gå bortom rikets gränser, dit solens strålar inte når (för där bor en art som manusförfattarna tagit sig den vetenskapliga friheten att helt sonika avlägsna från ”kretsloppet”).
Mufasas bror Scar, vanställd, feminiserad och besynnerligt mörk jämte sin rågblonda familj, är svag men listig och av oklar anledning ute efter att förgöra sitt eget land medelst konspiration.
Vilket han också gör när han släpper in degenererade främlingar (hyenorna) i riket, dödar kungen och fördriver tronarvingen.
Hyenorna, av naturen undantagslöst odugliga, de kallas tidigt i filmen ”smutsiga gratisätare”, parkerar sig själva i sömndruckna drivor kring Lejonklippan och de ursprungliga härskarna tvingas nu arbeta dubbelt så hårt för att förse både sig själva och de arbetsskygga migranterna med föda.
Solen, normalt okänslig för demografiska förändringar, försvinner vid regimskiftet. Vattnet också, vilket är lite märkligt med tanke på de mörka moln som förklarar solens försvinnande, men ordningen är i alla fall rubbad och samhället förfaller.
Tills den förlorade sonen väcks ur sitt vegetativa tillstånd av obekymrat fjärilsjagande med de asexuella swingpjattarna Timon och Pumbaa, ser mörkret som lagt sig över fosterlandet och återvänder för att kasta ut både förrädare och främlingar med våld.
Simbas uppvaknande sker i två steg, först det (hetero)sexuella i mötet med den nu könsmogna barndomsvännen Nala, sedan det andliga i mötet med den ålderstigna shamanen Rafiki som påminner den identitetskrisande sonen om ursprunget och plikterna.
När de ”smutsiga gratisätarna” kastats ut och förrädaren slitits i stycken återställs harmonin. Solen, vattnet och växtligheten återvänder för att fira nationens pånyttfödelse.
Du måste inte vara bekant med fascismens tankegods för att skönja det i ”Lejonkungen”, men det hjälper. Det är som en animerad grundkurs i fascistisk propaganda, från degenerationen och sönderfallet i en nation plågad av parasiter och förlorad maskulinitet till reningen och pånyttfödelsen. Hela vägen förankrad i fascismens kåta och naturromantiska klangbotten; blod och jord.
Det betyder inte att manusförfattarna är fascister, de var nog mest ute efter att skriva en gripande berättelse, en ambition som emellertid lätt leder till propagandans verktygslåda eftersom propagandans uppgift är just detta: att gripa oss.
Det betyder inte heller att den som låter sig gripas av filmen är fascist (hoppas jag, jag grät ändå senast jag såg den med mina barn).
Det intressanta är inte den fascistiska dramaturgin i ”Lejonkungen”, utan vår oförmåga att se den.
De flesta märker den inte ens. Inte för att den är gömd (för det är den verkligen inte) utan för att filmen är kliniskt befriad från perspektiv. Vi får ingen som helst förklaring till antagonisternas drivkrafter. Den enda ledtråden är ärret över Scars vänstra öga, förlorarens märke, ett slags dokumentation av hans brist på den överordnade ledaregenskapen: manlig styrka.
För den svage återstår att kortsluta den naturliga ordningen med lögner och svek. Typiskt kulturmarxister.
Trots detta är ”Lejonkungen” en av de mest älskade filmerna i vår tid. Eller snarare just därför. För att den onyanserade verklighetsbeskrivningen är så lätt att älska.
I verkligheten är människor sällan goda eller onda. Kanske aldrig.
I regel handlar det om verklighetsbeskrivningen vi har att förhålla oss till.
Om du vill kontrollera en människa, kontrollera hens verklighetsbeskrivning. Det är den som motiverar våra handlingar och styr våra reaktioner.
Blev du bestört när hyenorna störtades i elden? Eller när Scar slets i stycken? Förmodligen inte. Efter 90 minuter i en vindtunnel utan perspektiv är våldet inte bara motiverat, du längtar efter det. Du hatar. Det här fenomenet gäller naturligtvis även många andra filmer som kulminerar i en våldsam upplösning, men ”Lejonkungen” är särskilt intressant eftersom nästan alla som sett filmen beskriver den som en berättelse om gemenskap. Varm och underbar.
Och där har du kanske det enkla svaret på frågorna vi emellanåt ställer oss när vi bläddrar i historieböckerna. Hur kunde det här hända? Varför gick människor med på det här?
Utan perspektiv kan vad som helst hända. En fascistisk rörelse är inte bara rimlig på insidan, den är vacker, en berättelse om gemenskap.
Och perspektiven behöver inte ens berövas oss. För vi är egentligen inte särskilt förtjusta i perspektiv. Vindtunneln är mysigare. Det är därför så många kommersiellt optimerade filmer är snåla med perspektiven. Perspektiv skaver. Hollywood bygger vindtunnlar för att vi vill ha det mysigt i biomörkret.
Om du ska sälja en konflikt bör du avlägsna perspektiven.
Och ska du göra det ute i den analoga verkligheten får du helt enkelt bygga din egen vindtunnel; en journalistiskt självförsörjande verklighet med ”alternativa medier” och egen ingång. Och ett slags vaccinationsprogram mot perspektiv: kanske en konspirationsteori om att alla politiker och journalister och forskare som inte delar din syn på verkligheten är sammansvetsade kring en mörkläggning.
En människa som ser utmattade krigsflyktingar bära iland sina barn på tröskeln till Europa skriver inte ”skjut dom” under bilden om hen inte saknar perspektiv. Och hen åker absolut inte till asylboenden efter mörkrets inbrott och tänder eld. Sådant gör man bara när man saknar perspektiv. Det är därför den där vindtunneln är så farlig.
Och det är du som måste stiga ner i vindtunneln och ta perspektiven med dig. För du känner människor som rör sig därinne. Det gör vi alla. Kanske inte någon som hetsar, men åtminstone någon som är med och bygger tunneln. Ingen politiker eller journalist kan göra det åt dig, de har inte längre tillträde.
Det är en berättelse om gemenskap. Den kan inte brytas av någon som ”sanningssägaren” inte har något gemensamt med.
Och om du inte vet vad du ska skriva eller säga: visa dem barnen. Barnen skaver alltid. Det är därför de metodiskt misstänkliggör barnen. Ifrågasätter om de ens är barn.
Det är ingen slump att samtliga hyenor i ”Lejonkungen” är fullvuxna. Hela flocken. Inte en enda valp.
Visa dem barnen. Barnen skaver alltid. Åtminstone i början.