Ur bombliberal synvinkel gick kriget bra
Ur bombliberal synvinkel gick det senaste Gazakriget mycket bra. Israel har den här gången avhållit sig från de närmast demonstrativa krigsförbrytelser man ägnade sig åt förra gången: bränna barn till döds med vit fosfor, precisionsbombningar av sjukhus, prickskytte mot ambulanser och liknande svårförståeliga överdrifter.
En tydlig lättnad breder ut sig på de liberala ledarsidorna. Den obligatoriska kampanjen mot antisemitism när Israel drar i krig blev inte så vildsint den här gången när antalet civila palestinska dödsoffer bara uppgår till hundratals i stället för tusentals, som vid massakern 2014.
Det tycks ha öppnat för en bekväm kålsuparteori: Skurkar finns på båda sidor, men de värsta på den palestinska sidan, vilket avgör saken.
Inte ens våra mest våldsbejakande liberaler behöver nu trycka Israels statsledning till sitt bröst. Benjamin Netanyahu är inte bara den israeliske premiärminister som suttit längst vid makten, han är därtill den mest korrupte någonsin.
Vilket är en väsentlig förklaring till den entusiasm han visat upp i den ena proklamationen efter den andra om den segerrika israeliska krigsmaktens tappra prestationer. Kriget är bra för Netanyahu personligen. Så länge bomberna faller eller segern firas riskerar han inte att bli avsatt och ställas inför rätta i ett väntande och omfattande korruptionsmål. Han har allt att vinna på massmord i Gaza.
Men den vidriga Hamasdiktaturen som håller två miljoner instängda palestinier i Gaza som gisslan tror sig också ha något att vinna med sin mer symboliska än effektiva raketbeskjutning mot slumpvisa mål i Israel, obetydligt mer dödlig än den israeliska trafiken. De vill framstå som det enda motståndet och den ende försvararen av den heliga staden Jerusalem.
Det är här bombliberalernas kålsuparresonemang träder i funktion. DN:s ledarsida räknar vällustigt upp exempel på antidemokrati inom Hamas (18 maj). DN har därvid rätt på varje punkt. Hamas är möjligen den största katastrofen som drabbat det palestinska folket sen den stora folkfördrivningen, den etniska rensningen, 1948.
Det finns något närmast medvetet enfaldigt i liberalernas relativisering mellan israeliskt och palestinskt politiskt ledarskap. Ungefär som när den självbelåtne och om Mellanöstern djupt okunnige Göran Persson levererar det häpnadsväckande avslöjandet (DN 9 maj): ”Jag har aldrig förlorat en debatt om Israel”.
Skulle Göran Persson vara världens ledande expert på Palestinakonflikten, dessutom smartare än alla andra?
Inte nödvändigtvis, eftersom denne intellektuelle gigant säger sig sitta inne med universalargumentet: ”…därför att jag har börjat i frågan om demokrati och öppenhet och då får man titta på de grannar som finns i regionen och jämföra med dem.”
Palestinierna är alltså inte förtjänta av nationella rättigheter, som andra folk, på grund av sina otrevliga grannar. Det är en variant på Golda Meirs argument från 60-talet om Israel som ”Mellanösterns enda demokrati”.
Det är sant bara om man definierar Israel som en judisk stat där demokratin är till för judar men inte för andra klassens palestinska medborgare och än mindre för miljoner ockuperade palestinier. Med andra ord apartheid.
Det här är kärnfrågan. Ockupanter har alltid stämplat motstånd som terrorism. Den som dödar civila med hemmagjord bomb är terrorist. Den som dödar civila från en luftkonditionerad förarhytt i en F 16 är officer och gentleman.
Men moralfrågan går djupare än så. Benjamin Netanyahu och den mångskiftande extremhöger som omger honom har ingen som helst avsikt att avstå vare sig territorium eller demokratiska rättigheter till palestinier. På den punkten skulle inte ens Göran Persson hitta försvar och vinnande motargument.
Ockupationen är därmed för evigt, vanligtvis motiverad med religiösa argument eller med att den ockuperade befolkningen inte sköter sig. De har aldrig skött sig. Inte heller i framtiden kommer de att sköta sig.
Eftersom ockupationen således är permanentad är också den israeliska apartheidpolitiken permanent. Lika självklar som en gång i Sydafrika. Och med samma argument, Guds vilja och de svarta som inte skötte sig.
Den avgörande frågan är inte om Hamas är en ännu mer osympatisk regim än Netanyahus, ens om så för närvarande är fallet.
Den avgörande frågan kan formuleras enkelt, om än ovanför Göran Perssons huvud. Liksom i Sydafrika en gång: Är du för eller emot lika rösträtt för judar och palestinier i Israel/Palestina?
Därför är det inte så konstigt att bombliberalerna hellre diskuterar kålsuparfrågan om vem som sköter sig sämst.
För övrigt anser jag att…
…det är illavarslande att det var den med Säpo kollaborerande hatsajten Doku som lyckades skandalisera en reporter på Ekot med ett enda ord. ”Relation” med av Säpo misstänkt arab. Tvetydigheten var avsiktlig. Och fejk som alltför många gick på.
…Mellanösternexperten Göran Persson i sin fjäskintervju i DN bekräftade påståendet om antisemitism i SSU-Malmö måste bero på det där med slagordet ”krossa sionismen”. Göran Persson kanske tror att sionism är en etnicitet och inte en ideologi.